Vi kommer aldrig att köpa den felaktiga utgångspunkten att det går att bedriva fortsatt massinvandringspolitik och samtidigt radera ut utanförskapet. Ingen integrationspolitik i världen kan fungera under nuvarande förhållanden. Det skrev Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson på DN Debatt i måndags. Knappast något överraskande budskap från hans håll. Och Åkessons recept för att lösa integrationsproblemen var lika förutsägbart: att "kraftigt minska invandringen". Varken flyktingar undan krig och terror, eller några andra människor från kulturer utanför vår egen krets är längre välkomna. Sverige åt pursvenska vikingaättlingar, för evigt, amen!
Det är en bastant dumhet, förstås. Inte bara ur ett humanistiskt perspektiv. Utan även rent ekonomiskt. Men Sverigedemokraterna måste samtidigt tas på allvar. Deras blotta existens som riksdagsparti, i opinionen nu det tredje största efter Moderaterna och Socialdemokraterna, kan ses som ett symptom på de strukturella integrationsfel som Sverige lider av. Många talar om det, inte mycket blir gjort. Då öppnas lätt fältet för främlingsfientliga förvillelser. Ty migration är i grunden inget problem. Varje individ som söker sig till Sverige är en resurs, ingen belastning. Den främsta källan till nationellt välstånd är nämligen humankapitalet: människors arbetskraft, idéer, entreprenörskap och framtidstro, deras vilja att forma en bättre tillvaro för sig själva och sina barn.
Sverige har tveklöst varit dåligt på att tillvara på migrationsströmmarnas möjligheter. Trösklarna för att komma in i samhället är höga och svåra att ta sig över. Baksidorna är väl kända: långvarigt bidragsberoende, bostadssegregation, arbetslöshet, etc. Vi släcker människors förhoppningar, snarare än att ge dem vingar. Talande är en färsk rapport från Malmö högskola om somaliska flyktingars situation, som presenterades i går. Sysselsättningsgraden för somliafödda i Sverige ligger mellan 20-30 procent, egenföretagandet är en halv procent. Sysselsättningsgraden för samma flyktinggrupp i USA och Kanada är 54 respektive 46 procent, egenföretagandet i båda länder ligger kring fem procent.
Varför dessa skillnader? Rapportförfattarna menar att det svenska misslyckandet dels beror på myndigheternas fyrkantigt skötta integrationsansvar, som sannolikt hade hanteras bättre om det överlåtits på civilsamhället. Dels handlar det om vår tröga arbetsmarknad, där enkla jobb straffats ut genom tunga skatter, orimligt höga lägstalöner och oflexibel lagstiftning som LAS. Språktest och medborgarskapsritualer för nyanlända är säkert bra, men egentligen ett utanpåverk. A och O i all meningsfull integration är detta: jobb, företagande, individuell skaparglädje. Ge människor rätt förutsättningar så lyfter de Sverige. Och därmed dras även mattan undan för Sverigedemokraternas agitation.