Ska arbete vara valfritt? Frågan har livligt diskuterats på Correns hemsida efter att vi rapporterat om ett medelålders par, nu bosatta i Kinda, som i nästan ett decennium levt på socialbidrag i Linköping. De har varit förmögna att arbeta men avstått för att de "av princip" varit emot lönearbete och det med det förknippade samhällssystemet.
Det står naturligtvis var och en fritt att ogilla "systemet" eller att vända samhället ryggen och försöka klara sig på egna besparingar, småjordbruk eller naturahushållning. Men den logiska följden av den hållningen vore självfallet att inte heller ta emot några pengar från det offentliga.
Det märkligaste med den här historien är ändå inte parets inställning utan att socialförvaltningen i Linköping - där de till nyligen var bosatta - gick med på att betrakta parets övertygelse som ett "socialmedicinskt arbetshinder". Tanken är i det närmaste absurd. Socialnämnden har satt likhetstecken mellan ideologi och sjukdom. Något som annars bara förekommer i totalitära diktaturer.
Dessutom kan beslutet inte gärna tolkas på något annat sätt än att det är upp till varje Linköpingsbo att avgöra om man vill arbeta eller leva på socialbidrag - en slags kommunal medborgarlön.
Av läsarreaktionerna att döma finns det knappast något stöd för en sådan hållning. Det råder en bred enighet bland flertalet medborgare om att alla som kan göra rätt för sig också ska göra det. Det är en princip som också nästan alla riksdagspartier står bakom. På 1970-talet ifrågasattes "arbetslinjen" från flera håll, men idag är det endast miljöpartiet som fortfarande har tankar på att införa någon slags medborgarlön.
Medborgarlön är dock en ovanligt dålig idé. Man behöver inte ens dela tanken att var och en "ska göra rätt för sig" för att förkasta förslaget.
För det första skulle en medborgarlön undergräva samhällsekonomin. Färre händer i arbete leder till lägre välstånd. Om allt för många utnyttjar möjligheten måste dessutom skatterna höjas vilket skulle få ännu fler att gå på medborgarlön - och så vidare. Hela idén bygger på att bara en minoritet skulle vilja utnyttja möjligheten, vilket är rätt paradoxalt då tanken är att förändra samhällets övergripande värderingar.
För det andra skulle en medborgarlön skapa nya orättvisor och ökad ojämlikhet. Vi skulle få ett fattigt bidragsberoende trasproletariat och mindre pengar över till barn, åldringar, handikappade och sjuka som är beroende av samhället stöd.
För det tredje skulle en medborgarlön med största sannolikhet motverka sitt eget syfte - att öka livskvaliteten. Troligare följder är ökad ohälsa, isolering, politisk passivitet, drogmissbruk och kriminalitet. Föreställningen att bidragstagande skulle främja kreativitet är rent nonsens. Konstnärligt skapande kräver disciplin, vilket bäst uppnås i arbetslivet.
Idén om medborgarlön är helt enkelt dåligt genomtänkt. Detsamma kan för övrigt sägas om hur socialnämnden i Linköping hanterat fallet med "Kindaparet".