Kindaparet som vill ha socialbidrag för att slippa arbeta väcker känslor. Corren.se:s diskussionsforum har fått mer än 200 inlägg om paret, många uttrycker vrede och en del också avundsjuka. "Jag avskyr mitt jobb men går minsann dit ändå, så Kindaparet ska inte slippa undan", är ett vanligt resonemang.
Det är en annorlunda opinion än den som har hörts mot sänkningen av a-kassan och mot försäkringskassans skärpta kontroller. Då har argumenten varit att alla självklart vill jobba, att ingen frivilligt väljer att vara arbetslös eller sjukskriven.
Detta visar vilken kluven inställning vi människor har till lönearbetet: å ena sidan suckar vi tillsammans över "grottekvarnen", å andra sidan förväntas vi alla vilja ha ett jobb.
Motiven för att arbeta förändras och följer trender. Den lutherska traditionen att göra rätt för sig och arbeta i sitt anletes svett har fått sällskap av en postmodern syn på arbetet som självförverkligande och vägen till personlig utveckling. Tillsammans med pengarna (som torde vara den vanligaste orsaken till att jobba), arbetskamraterna och den eventuella statusen och karriärmöjligheterna ger det många anledningar att jobba.
Orealistiskt höga förväntningar på arbetslivet riskerar att leda fel. De senaste decenniernas pedagogiska trend, att allt i skolan ska vara roligt, lustfyllt och följa elevens eget val, har lett till sådana förväntningar. Ungdomar som inte är vana att behöva passa tider, följa regler eller utföra krävande uppgifter som de inte har valt själva, knockas av arbetslivet. Förhoppningsvis försvinner problemen nu när alliansen jobbar med att få ordning på den kravlösa skolan.
Oavsett hur viktigt och roligt arbetet är så finns det dagar när vi inte vill arbeta, tidiga vintermorgnar när barnen gråter och väckarklockan tjuter. De flesta hittar ett sätt att motivera sig och gå till jobbet även de dagarna. Det kan dock vara dags att erkänna att jobbet vissa dagar är mera grottekvarn än självförverkligande. De senaste åren har både alliansen och socialdemokraterna målat arbetslivet i enbart glädjens färger. Utanförskapet, att inte ha ett arbete, har varit problemet. Men det är vänsterpolitiker som vinner på en ytligt glättig bild av arbetslivet. Deras ideal om a-kassa och sjukpenning lika höga som lönerna blir då rimliga - de arbetande har ju ynnesten av att arbeta.
Därför visar upprördheten över Kindaparet att alliansen ligger opinionsmässigt rätt med arbetslinjen: det ska löna sig att arbeta. Eftersom det faktiskt tar emot vissa morgnar, eftersom den som arbetar ger mycket av sin tid till arbetet, så ska den som arbetar ha mer pengar.
Människorna som verkligen avskyr sitt jobb och inte bara känner ett motstånd vissa morgnar får hoppas att alliansen ändrar LAS. Då kanske de som plågas av vantrivsel vågar säga upp sig och byta jobb.
Målet bör vara att inga människor känner avundsjuka mot Kindaparet för att de fått socialbidrag och sluppit arbeta.