"En resväska, en ryggsäck och en golfbag - det blir mitt liv i framtiden!" Med detta glada utrop tog kommunalrådet Kjell Söderström (S) i Arboga farväl av politiken och åkte till Filippinerna. Det var i september 2004. Och på Filippinerna är han fortfarande kvar. Uppehället står skattebetalarna i Arboga kommun för, 300 000 kronor varje år. Pengar som rullar in på Söderströms konto utan att han behöver göra ett handtag fram till ålderspensionen. "Hur ser ditt liv ut i dag, jobbar du någonting?", frågade SR:s Ekoredaktion honom förra hösten. "Nej, jag kan väl hjälpa till lite i dykshopen", blev svaret.
På detta sätt var det sannolikt inte meningen att de ekonomiska trygghetssystemen för avgångna heltidspolitiker skulle fungera. Enligt SR:s granskning kvitterar 450 tidigare politiker i kommuner och landsting ut visstidspension för en summa på mer än 70 miljoner kronor om året. Krav på nytt jobb finns inte. Liknande generösa villkor kan före detta riksdagsledamöter njuta av. Alla som suttit i riksdagen minst sex år och som hunnit fylla 50, är garanterade arbetsfri inkomst till 65-årsdagen. Notan kostar skattebetalarna 63,3 miljoner kronor om året. I våras avslöjade SVT att 45 tidigare riksdagsmän som avgått efter valet 2010 ännu lever på inkomstgarantin. Den som utnyttjat garantin längst är förre S-riksdagsledamoten Lena Klevenås från Älvsborgs län. Hon lämnade sitt uppdrag 1998 och har enligt en intervju i Fokus (nr 11/2012) bland annat använt tiden sedan dess för att skriva en bok "om att vara illojal mot sitt parti". Att istället vara lojal mot sina gamla väljare i löntagarkollektivet och skaffa egen försörjning har tydligen inte föresvävat henne. Så här kan vi givetvis inte ha det. Uppenbart är att systemet slagit väldigt fel om det gynnar framväxten av ett nytt slags frälse, en klass av politiska förtidspensionärer i arbetsför ålder som skyggar för civila yrken. Att ha haft tunga företroendeuppdrag i demokratins tjänst, som exempelvis prestigefyllda kommunalrådsposter, kan näppeligen utesluta möjligheten till nya karriärer. Många kommuner, vars ekonomiska läge redan är hårt ansträngt, har nu börjat få nog och inlett en översyn av visstidspensionerna, bland annat Norrköping. Även i riksdagen pågår en utredning för att skärpa villkoren. Rimligt vore med en tidsbegränsad omställningsförsäkring under ett år, kopplat till en karantänsregel när det gäller uppseendeväckande sidbyten typ Björn Rosengren. Att han som näringsminister med ansvar för Telia från ena dagen till den andra hoppade av för att bli rådgivare åt konkurrenterna i Kinnevikskoncernen var knappast någon etisk fläckfri affär. Men vad gäller huvudspåret får aldrig råda tvekan, oavsett om man är politiker eller vanlig knegare: arbete, inte bidrag.