Fram till att Carl Tham fick makten över utbildningsväsendet i Sverige 1994 var forskning och högre utbildning ett område om vilket det rådde relativ konsensus över blockgränserna. Man kunde till och med kosta på sig ömsesidiga komplimanger i riksdagsdebatterna. Men från och Thams regim vreds utvecklingen om: universitetsväsendet politiserades, centraliserades och fick se kvalitetsvärden devalveras.
Protesterna har varit skyhöga, men förhoppningarna om att nästkommande s-märkta utbildningsministrar skulle införa "återställare" har kommit på skam. Bara det senaste förslaget till högskolelag, att universiteten skall bidra till "god utveckling" och andra godtyckliga verksamhetsvillkor, bär syn för sägen.
När Uppsala universitets rektor Bo Sundqvist så tar till orda i en debatt-artikel och sammanfattar situationen finns anledning att lyssna. Han nämner inte Carl Tham, men de problem han beskriver är i allt väsentligt resultat av politiseringen sedan 1994. Staten -- eller socialdemokratin -- har tagit ett järngrepp om universitetens styrelser, forskningens finansiering och inriktning och utbildningens villkor. Konsekvensen är tydlig i jämförelsetalen: Sveriges ställning internationellt blir allt sämre.
"Fria och oberoende institutioner är bästa sättet att säkra kvaliteten", skriver Sundqvist. Ja. Och att rösta bort nuvarande regering är i sin tur bästa sättet att garantera detta oberoende. För det är i takt med att forskning och högre utbildning kommit att bli offer för socialdemokratiskt kontrollbehov som det också kommit att bli ett problemområde.