Tony Blairs tid i rampljuset är snart över. Efter tio år på 10 Downing Street meddelade igår den brittiske premiärministern att han avgår. Formellt lämnar han ämbetet den 27 juni.
Blair kom till makten efter en jordskredsseger 1997 med sitt "Nya Labour". Den unge partiledaren hade spelat en avgörande roll i att reformera det gamla socialistpartiet.
Blair insåg att Labour måste röra sig mot mitten för att vinna medelklassväljarna. Krav på förstatliganden, utträde ur EU och ensidig nedrustning övergavs. Blair moderniserade och breddade Labourpartiet. Resultatet blev Nya Labour där 1970- och 80-talens strejk- och skyttegravsagitation ersatts av "den tredje vägens politik". Marknadsekonomi ställdes inte längre i motsatsställning till en fungerande välfärdsstat - de bägge skulle istället vigas samman.
Det visade sig vara en framgångsrik strategi. Storbritannien har idag - efter ett decennium med Nya Labour - låg arbetslöshet, hög tillväxt och en förstärkt välfärdssektor. Den brittiska regeringen har kunnat satsa stora summor på bättre sjukvård och utbildning samtidigt som man i allt väsentligt behållit Margret Thatchers avregleringar på arbetsmarknaden.
Men Tony Blair förändrade inte bara sitt partis politiska färdriktning - han omskapade även sättet att bedriva politik. Under hans styre blev triangulering, fokusgrupper och spin-doctors viktiga politiska begrepp samtidigt som allt fler viktiga beslut kom att fattas av en liten krets nära premiärministern istället för i kabinettet.
Utvecklingen hade säkert gått i den riktningen även med en annan premiärminister men Tony Blair kom att bli sinnebilden för den moderne politikern. Symboleffekten ska inte underskattas - både Göran Persson och "de nya moderaterna" har lånat en hel del från det brittiska exemplet.
Tony Blair var en utomordentligt skicklig politiker. Han var karismatisk och hade fingertoppskänsla för opinionen. Han var också något av en virtuos på att hantera medier.
Blairs stil gick hem hos många. Han omgav sig gärna med popstjärnor och gjorde "Cool Britannia" till sitt signum. Men i takt med att populariteten sjönk ökade beskyllningarna om ytlighet, hållningslöshet och krasst kalkylerande.
Men den bilden är orättvis. Tony Blair var trots allt mer av en idealist än de flesta politiker i hans ställning. Han var en starkt drivande kraft bakom skuldavskrivningarna för ett flertal afrikanska länder liksom NATO:s intervention för att skydda den albanska civilbefolkningen i Kosovo. Han engagerade sig även djupt i klimatfrågan och fredsförhandlingarna på Nordirland.
Men det var också hans övertygelse som fick honom att begå sitt livs största politiska misstag - det helhjärtade stödet till USA invasion av Irak 2003.
Gordon Brown - den nuvarande finansministern och Blairs förväntade efterträdare - har följaktligen signalerat en självständigare brittisk hållning gentemot USA. I övrigt lär dock förändringarna bli marginella.
Arvet efter Tony Blair kommer att leva vidare ett bra tag efter hans avgång.