I debatten om skolsegregation har många krävt att skolans resurser måste styras utifrån behov, så att utsatta skolor med ett "svårt" elevunderlag får mer pengar än skolor med "lätta" elever. När Ibrahim Baylan med flera talar låter det som om skolpengen i dag är lika för varje elev, överallt. Så är det inte. Både Linköping och Norrköping arbetar med en behovsstyrd resurstilldelning.
I Linköping är grundresursen, som är lika för alla elever, cirka 52 000 kronor i genomsnitt. Det motsvarar 88 procent av den möjliga, totala elevpengen, eftersom skolan kan få ytterligare 6 procent (cirka 3 500 kronor) för elever vars föräldrar har låg utbildningsnivå och/eller utländsk bakgrund, samt lika mycket för individuellt bedömda särskilda behov (till exempel funktionshinder som adhd).
Dessutom lägger Linköpings kommun varje år tio miljoner på en stadsdelssatsning, som går till skolorna i utsatta områden, och fyra miljoner på språkverkstäder till skolor som har många barn med utländsk bakgrund. De internationella klasserna där nyanlända elever placeras innan de slussas ut i "vanliga" klasser ligger i en separat budget.
Vilken effekt får då denna behovsstyrning av resurserna? En färsk beräkning från barn- och ungdomsnämndens tjänstemän visar att bara de 6 procent som fördelas utifrån föräldrars utbildningsnivå och/eller utländsk bakgrund ger möjlighet till betydande personalförstärkningar vid de mest utsatta skolorna. För Bäckskolan, Skäggetorpsskolan och Nygårdsskolan räcker pengarna till mellan 4,7 och 4,2 extra lärare per 100 elever, vilket motsvarar ungefär en extra lärare per klass.
Ändå hade Skäggetorpsskolans nior de sämsta resultaten i Linköping i våras. Deras genomsnittliga meritvärde på 151,2 låg långt under kommunsnittet på 212,5, och bara 40,6 procent av eleverna fick minst godkänt i alla ämnen .
Men resultaten hade sannolikt varit ännu sämre utan extrapengarna. Svårigheten på en skola med många invandrarelever (på Skäggetorpsskolan var det ungefär 40 procent av vårens nior som läste svenska som andraspråk) är att inga pengar i världen kan ersätta förlorad tid. En elev som kommer till Sverige i 13-14-årsåldern och ska lära sig språket och kanske har bristande skolgång från hemlandet har mycket att hämta igen.
Det finns också en smärtgräns för hur mycket resurser man kan ta ifrån privilegierade skolor. Även dessa skolor måste ha lokaler och lärare och även dessa elever har rätt att få utvecklas till sin optimala nivå.
Det är rätt och rimligt att styra extraresurser till de mest utsatta skolorna. Att Linköping och Norrköping redan jobbar så visar dock att den offentliga debatten präglas av nidbilder, och att det kanske inte finns så mycket resurser kvar att styra om som vissa vill göra gällande. Skattepengarna ska räcka till mer än skolan, och även välfungerande skolor måste få tillräckligt med pengar.