Ärkebiskop KG Hammar tycker att det är beklämmande att kollektpengar från en del kyrkor används till att stödja särskild utbildning för kvinnoprästmotståndare så att de sedan kan prästvigas i ett annat land.
"Beklämmande" är bara förnamnet. Till det kan man lägga bedrövligt och oanständigt.
Årtionde efter årtionde har Svenska kyrkans kvinnoprästmotståndare obstruerat på olika sätt mot kyrkoordningen.
I september förra året bildade ett antal kvinnoprästmotståndare Missionsprovinsen, och markerade därmed med all önskvärd tydlighet att de tänker sätta sig över vad kyrkans ordning bjuder. Organisationen är tänkt som ett eget icke-territoriellt stift med egen biskop. Missionsprovinsens avsikt kan inte tolkas på annat sätt än att dess medlemmar vill bilda en egen kyrka inom Svenska kyrkan.
Ärkebiskopens reaktion då var att den dag Missionsprovinsen viger en egen biskop kan deltagarna inte längre vara en del av Svenska kyrkan.
Dessförinnan har under lång tid Svenska kyrkans Synod varit en tillflykt för dem som vägrar att officiera framför altaret tillsammans med en kvinnlig präst. Synodens präster har högljutt jämrat sig över att deras övertygelse om vad som är rätt och fel inte får utrymme i Svenska kyrkan, över att ingen kvinnoprästmotståndare längre får prästvigas och att de redan vigda inte kan räkna med någon befordran i den prästerliga hierarkin.
Kvinnoprästmotståndarna kan inre kallas utbrytare, för att bryta sig ut ur kyrkan är det sista de vill. De har den ologiska inställningen att det går att både äta kakan och ha den kvar.
Missionsprovinsen och Synoden ingår i en konservativ kyrklig rörelse, en rörelse som har alternativ utbildning vid Församlingsfakulteten och Lutherstiftelsen i Göteborg dit delar av de nu omtalade kollektpengarna gått.
Ännu okänt är om församlingsmedlemmarna som lägger pengar i kollekthåven känner till att de är med och stöder kvinnoprästmotståndarna och bidrar till att stärka Synoden och Missionsprovinsen. Om så inte är fallet ligger det nära till hands att fundera över om det rör sig om bedrägeri.
Än så länge har Missionsprovinsen avstått från att provocera Svenska kyrkan genom att viga någon egen biskop. Möjligen är tiden inte inne, eller också har de förstått den varning ärkebiskopen gått ut med offentligt, om att den dag en sådan biskopsvigning sker är Missionsprovinsens folk inte längre en del av Svenska kyrkan.
De som på inga villkor kan acceptera ordningen med kvinnliga präster håller på att göra sig skyldiga till en splittring av kyrkan. De påtar sig ett stort ansvar.
Olyckligt är också att kyrkan tvingas lägga ned tid och kraft på att förhålla sig till frågan om hur kvinnoprästmotståndet ska hanteras. Kyrkans insatser behövs på många andra håll.
Svenska kyrkan får emellertid själv ta på sig en del av skulden för de trista konsekvenserna av kvinnoprästmotståndet.
Kvinnoprästmotståndarna har behandlats på ett sätt som nära nog liknar rena daltandet. Övergångsreglerna var en sak. Det var rimligt att de manliga präster, som redan fanns i kyrkan när prästämbetet öppnades för kvinnor, kunde vara kvar och agera med vissa undantag från den nya ordningen. Det som skett därefter har i långa stycken präglats av flathet, av en vilja att släta över, att visa tolerans och generositet mot avvikarna långt utöver vad som är bra för kyrkan och dess medlemmar.
Nu krävs en utredning om hur det gått till när kyrkobesökarnas kollektpengar hamnat hos läroanstalter som ger utbildning i strid mot Svenska kyrkans ordning. Visar det sig att de som bidragit till kollekten gjort det utan att de fått tydliga besked om vad pengarna skulle användas till måste de ansvariga ställas till svars.
Om kyrkan långt tidigare varit mer handlingskraftig, hade agerat mer handfast mot kvinnoprästmotståndarna, skulle det inte funnits någon Missionsprovins, ingen synod, ingen specialutbildning för kvinnoprästmotståndare och ingen halvskum kollektfråga att reda ut.