Det är läsningsundersökningen PIRLS och matematikundersökningen TIMSS som har kommit fram till resultaten. De är genomförda av ett internationellt organ för skolutvärderingar och jämför ett flertal länder under lång tid. Fjärde- och åttondeklassare har undersökts. De förstnämnda har försämrat sig i läsning och förbättrat sig i naturvetenskap, samtidigt som matematikkunskaperna är oförändrade sedan den förra mätningen 2007. Åttondeklassarna har försämrats i matematik men presterar samma resultat i naturvetenskap som för fem år sedan.
Allt är med andra ord inte nattsvart. Men uppfattningen om att svensk skola tappar i jämförelse med andra länder förstärks. Det kommer ta tid att bygga upp den svenska skolan – förändringar får inte genast genomslag. Det fungerar så åt det andra hållet också. Utbildningssystemet blev inte svagpresterande över en natt.
En artikel skriven av professor Inger Enkvist i det senaste numret av tidskriften Axess ger perspektiv på svensk utbildningspolitik. Hon var själv lärarstudent i början av sjuttiotalet då försämringspolitiken inleddes. Det är skrämmande läsning om hur ett relativt litet kotteri av personer har vandrat in och ut i mellan den utbildningspolitiska och akademiskt pedagogiska världen. Samma personer som gått i bräschen för den ödeläggande progressiviteten i svensk skola har bemannat positioner i utbildningspolitiska utredningar, på lärarutbildningen och inom den pedagogiska forskningen.
Det märkliga är att samtidigt som Sverige rasat i internationella skoljämförelser har det satsats stora summor på pedagogisk forskning. Att nå bättre skolresultat måste vara den enda anledningen, men det har i stället mynnat ut i ett försvar av den rådande ordningen. Sex år av borgerligt styre har inte lyckats ändra det.
Mannen med störst ansvar att förändra detta är skolminister Jan Björklund. I en längre intervju i magasinet Neo (nr. 6, 2012) berättar han om den långa vägen fram till idag. Han beklagar sig över en borgerlighet och socialdemokrati som tappat bort sina bildningsideal. Trots allt finns det mycket positivt. Slaget om idéerna i stort sett är vunnet. Ingen försvarar längre flumskolan. Ingen försvarar heller med passion kommunaliseringen av skolan. Det är viktigt det där. Att ha övertagit problemformuleringsprivilegiet.
Att även andra partier anammat mycket av Björklunds syn på skolan är positivt. Ingen vet ju om han är skolminister om två år. Men att döma av Enkvist artikel krävs det mer. Förändringen måste leta sig fram till lärarutbildarna. Annars upprepas bara samma fel om och om igen och möjligheten att få skolan på rätt köl skjuts ytterligare fram i tiden.