I Linköping kan man fika rättvisemärkt på Barista. Ekologiska och rättvisemärkta kläder köper man på Rättvisebutiken och snart öppnar ännu en ekomodeshop på Storgatan.
Kanske kommer de att sälja märket Misericordia som sys av ett kollektiv av fattiga fabriksarbetare i Lima, Peru. Eller varför inte kläder från Dem Collective i Göteborg, som har sin etiska och ekologiskt förnuftiga produktion på Sri Lanka.
Politiskt korrekta kläder och andra varor har blivit en global trend som knyter band mellan Lima och Sri Lanka, Paris - och lilla Linköping.
Många betalar gärna en extra slant för att kaffet, jeansen eller gympadojorna har tillverkats av arbetare som får anständigt betalt och har rimliga villkor. Utmärkt. Att jeansen sitter rätt och att kaffet smakar bra gör verkligen inte saken sämre.
Betyder det att Linköping bör ansöka om att bli en så kallad Fairtrade City?
Nej, det är långt ifrån självklart.
Norrköping blev Fairtrade city den 29 september och nu ökar trycket på politikerna i Linköpings kommun. Biskop Martin Lind är frontfigur för rättviserörelsen. Miljöpartiet har drivit frågan länge.
För att kunna ansöka om att diplomeras som Fairtrade city ska staden ha en viss mängd butiker som erbjuder rättvisemärkta produkter. Dessutom ska en styrgrupp utses som arbetar för att göra fler produkter tillgängliga. Men kommunen förbinder sig också att konsumera rättvisemärkt - och det är där skon klämmer.
Det finns nämligen kritik mot Fairtrade. Organisationens grundidé är att bönderna ska få rimliga villkor och löner. Avtal sluts utanför världsmarknaden där priserna kan variera enormt.
Men kritiker hävdar att alla leverantörer inte lever upp till kraven på goda löner. Kontrollsystemen räcker inte till. Och hos vissa importörer slinker produkter av okänt ursprung in i flödet av rättvisemärkta varor.
Ett kilo rättvisemärkt kaffe kostar avsevärt mer än vanligt kaffe. Men bara en relativt liten del av merkostnaden hamnar hos den fattige bonden. Mycket av förtjänsten hamnar i stället hos de importörer som handlar med rättvisemärkta varor.
Det finns också skäl att tro att projekt som Fairtrade kan bromsa utvecklingen i fattiga länder. På lång sikt måste deras produktion bli bärkraftig inom ramen för den globala marknadsekonomin.
Fokus för den som vill hjälpa dessa länder bör ligga på att avskaffa EU:s tullar och importrestriktioner. Endast om handeln blir rättvis i bemärkelsen på lika villkor kan bönderna resa sig och stå på egna ben. Så länge rättvisa betyder subventioner, lutar de sig på en krycka.
En konsument som köper rättvisemärkt skänker bort en del av sina pengar - till bonden och till importören. Även om de extra kronorna kanske skulle gjort större nytta hos en organisation som Röda Korset kan det ändå vara ett ädelt val.
Men kommunens politiker beslutar om våra skattepengar. Man bör tänka sig för mycket noga innan man skänker bort andra människors pengar.