Kommunalrådet Sverre Morum (M) vill se bättre budgetdiciplin, medan utskottets ordförande Thomas Lidberg (S) förklarar underskottet med att kommunen måste följa lagen, och erbjuda det som ska erbjudas för möta olika behov.
Utan att fördjupa oss i de särskilda förhållandena i Åtvidaberg är detta är ett allmängiltigt problem för många kommuner.
I en mindre kommun kan ett nytillkommande behov - till exempel insats av behandling av missbrukare (LVU och LVM) eller att man får en elev med särskilda behov eller att ej förutsedda LSS-tjänster ska erbjudas - leda till att budgeten spricker. Ofta finns inga reserver att ta av, utan det blir att hantera inom befintlig budget - neddragningar på ett område för att klara ett annat.
I Sverige idag finns 75 kommuner med färre invånare än 10 000. 13 av dessa har en befolkning på mindre än 5 000. Och blickar man framåt några årtionden kommer det finns fler kommuner av denna storlek. Att vara liten är inte nödvändigtvis samma som att ha dålig ekonomi. Men i en liten kommuns budget blir kostnader för en eller några personers särskilda behov väldigt tydliga. Det betyder i praktiken att en sådan person riskerar bli en levande prislapp.
Hur ansvaret ska se ut mellan staten och kommunerna har debatterats länge. Man talar om finansieringsprincipen, om staten ger en pålaga så ska finansiering följa med. En del av detta klaras genom skatte- och kostnadsutjämningssystemet. Det är en balansgång.
Sverige ser olika ut. Lagar kan bli papperstigrar om det sakas resurser och kompetens att genomföra dem. Exempelvis ett stort antal LSS-mål har avgjorts i förvaltningsdomstol, där kommuner fällts för att inte ha levt upp till lagens krav. Det finns liknande fall som handlar om missbruksvård eller hjälpmedel/stöd till elever med funktionsnedsättning.
Och för att röra till det ytterligare; olika huvudmannaskap för näraliggande behov gör att enskilda människor kan falla mellan stolarna. Ett exempel är missbruksvård, där kommunerna ansvarar för det som har med socialtjänsten att göra. Handlar det om behov av psykiatri, som nästan alltid finns med i problembilden för en missbrukare, så är det landstingen som ansvarar. Denna fråga har utretts av förre landshövdingen i Västernorrland Gerhard Larsson som konstaterade att gammal lagstiftning och röriga ansvarförhållanden inte fungerar för att möta dagens behov.
Till det kommer budgetproblematiken, som ofta gör att kommuner väljer det billigaste och inte det bästa. Det är dålig hushållning med både människovärde och samhällsekonomi. Enbart drogmissbrukets samhällsekonomiska kostnader är mångdubbelt större än kommunernas och landstingens utgifter för behandling och vård.
Det finns en stor förtjänstpotential, utöver humanitära skäl, i att rädda en missbrukare från fortsatt drogbruk. Att satsa en miljon kan spara tre eller tio. Men revir- och budgettänkande på fel nivå och oklart finansieringsansvar gör att långsiktigt rätta beslut inte fattas. Det förlorar samhället miljarder på. Att göra rätt ska inte vara fel.