Uppsala universitet stäms för etnisk diskriminering. När det gäller sådan diskriminering tänker vi i vanliga fall på invandrare som de drabbade, men den här gången handlar det om personer som blivit negativt särbehandlade därför att de är svenskar. Fallet är principiellt intressant.
Uppsala universitet har avsatt trettio nybörjarplatser (av sammanlagt trehundra) på juristutbildningen för sökande vars båda föräldrar är födda utomlands. Motivet är att öka den etniska mångfalden i juristkåren.
Nu har Centrum för rättvisa tagit sig an fallet med två sökande med svensk bakgrund som inte fick plats på juristlinjen, trots att de har bättre betyg än samtliga de trettio sökande som har antagits på den särskilda, etniska kvoten. Att det är fråga om etnisk diskriminering är uppenbart, liksom att universitetet satt sig över lagen om likabehandling, vilket DO, diskrimineringsombudsmannen, också påpekar.
Den högskoleförordning som gäller sedan ett år ger möjlighet att bestämma om ett "alternativt urval", som kan innefatta vissa förkunskaper eller andra sakliga omständigheter, för högst tio procent av platserna på en viss utbildning, i syfte att öka den sociala och etniska mångfalden. Det är denna förordning som Uppsala universitet, liksom även Högskolan i Malmö, använt för att tillämpa etnisk särbehandling.
Men sökande till högskolan och studenter skyddas av lagen om likabehandling, som står över högskoleförordningen. Och denna lag fastslår entydigt att sökande inte får diskrimineras på grund av etnisk tillhörighet, vilket skett i det aktuella fallet. Utgången i skadeståndsmålet borde därför vara given.
Det intressanta är i själva verket vad som händer därefter. Diskrimineringsombudsmannen vill att lagen om likabehandling ändras, så att det i fortsättningen blir möjligt för högskolorna att bedriva "positiv" etnisk särbehandling. Så paradoxalt nog kan stämningen av Uppsala universitet leda till att etnisk diskriminering - i syfte att öka den etniska mångfalden - görs laglig.
Denna målsättning, att öka mångfalden, kan i sig inte ifrågasättas. Det är fullt berättigat att verka för mer mångfald - på alla plan - på högskolor och universitet. Men det måste man försöka uppnå utan att gällande lagar bryts, eller genom att lagstiftningen ändras så att det blir accepterat att enskilda kränks.
Det som nu slås fast i lagen om likabehandling, att ingen skall diskrimineras på grund av sin etniska tillhörighet, är en princip som skall försvaras, oavsett vad för slags etnicitet som det råkar handla om.
Så kallad positiv särbehandling tillämpas i en rad länder, och resultaten i dessa fall är knappast "positiva". Kvantitativa mål och kvoter av det slag som Uppsala universitet och Högskolan i Malmö använder förutsätter att man fokuserar på olikheter, av etnisk, kulturell och/eller religiös art. Däri ligger det djupt olyckliga. För vad som händer är att man därmed betonar det som skiljer, när målet i stället bör vara att verka för förening, sammansmältning av de ursprungliga invånarna i ett land och de nyanlända. "Det riskerar att både övervärdera och cementera olikheter och i nästa led föda diskriminering och till och med rasism", framhåller juristen Gunnar Strömmer vid Centrum för rättvisa. Han frågar sig om vi vill ha ett samhälle "som ägnar sig åt ändlös indelning i och skapar motsättningar mellan grupper?".
Den så kallade positiva särbehandlingen är ingenting annat än destruktiv. Med sin fixering vid etnicitet förhindrar den framväxten av en samhällelig gemenskap som innefattar såväl "gamla" som "nya" svenskar. Den ställer i stället dessa mot varandra. Är det någon som tror att den som nekas plats på till exempel en utbildning bara därför att han eller hon råkar ha fel (svensk) bakgrund blir mer invandringspositiv? Etnisk särbehandling är alltid fel. Den principen får vi inte rucka på.