Sannolikt var det valet av den socialistiske Hollande till Frankrikes president som fungerade som tändgnista. På kort tid har nämligen tongångarna i debatten om den europeiska skuldkrisen förändrats totalt. Obama kräver att EU ska "gasa snarare än bromsa sig ur krisen", genom stimulansåtgärder för att öka tillväxten. Han får medhåll av Hollande, liksom av så olika storheter som vänsterekonomen Stefan de Vylder, Dagens Nyheters politiska redaktör Peter Wolodarski och Ekots ekonomireporter Tommy Fredriksson.
Ord som "gasa", "stimulansåtgärder" och "att satsa på tillväxt och jobb" döljer dock vad det handlar om: EU, och i synnerhet euroländerna, ska låna ännu mera pengar för att råda bot på den kris som beror på att man redan har lånat för mycket pengar.
Översatt till privatekonomi syns det hur barockt resonemanget är: En person som har lånat och levt över sina tillgångar, är skuldsatt upp över öronen och har Kronofogdens utmätare i hallen, ansöker om skuldsanering. Går saneringen ut på att låna ännu mer? Nej, tvärtom görs en avbetalningsplan och den skuldsatta personen får under flera år leva på existensminimum eftersom större delen av hans lön går till att betala av på skulderna.
Det är tufft och smärtsamt, men det är så man löser privata skuldkriser. Visst kan man hävda att det finns betydande skillnader mellan skuldsatta privatpersoner och länder. Särskilt anhängare av Keynes teorier tror att politiska stimulanser är en universalåtgärd för att kicka igång ekonomier som går dåligt.
Men den som är satt i skuld är inte fri, och dessutom är det svårt att se hur lånefinansierade "stimulanser" skulle få andra effekter än att skjuta upp nödvändiga strukturreformer. Det grundläggande problemet i Europas krisländer är nämligen en obefintlig internationell konkurrenskraft, som beror på att man dopad av låga, tyska räntor har låtit löner och priser rusa utan att produktiviteten har ökat.
Stefan de Vylder anser att lösningen på det problemet är att Tyskland låter sina löner rusa, och visst - om man anser att fattigdom kan fördragas så länge den delas lika är det ett rimligt krav att även Tyskland ska slå sönder sin konkurrenskraft.
Om man i stället riktar blicken mot Kina och andra länder som Europa måste konkurrera med ifall vi fortsättningsvis ska ha en levnadsstandard i närheten av dagens blir lösningen en annan. Då duger inte arbetstidsförkortningar, sänkt pensionsålder och höjda löner - då måste vi alla tvärtom jobba mer och hårdare bara för att behålla den nivå vi har i dag.
Men visst, låt EU låna från Kina för att "stimulera mera". När EU liksom USA sedan i praktiken ägs av Kina, och vi inte har råd att betala av på lånen, kan vi ju försöka övertyga den kommunistiska diktaturen om att allt som behövs är mera pengar för att "stimulera igång" tillväxten. Lägger vi till krav på att vi ska jobba mindre och få högre löner tycker nog kineserna åtminstone att vi är humorister.