Det har väckt starka känslor att den kristna morgonandakten i radio häromveckan ersattes med en muslimsk dito. Morgonandakten har traditionellt, i närmare bestämt sjuttiofyra år, varit kristen. Under fem dagar i slutet av april fick lyssnarna i stället ta del av texter och böner ur Koranen. Det är ett led i den pågående, mångkulturella omorienteringen av programutbudet i såväl Sveriges Radio som i Sveriges Television. SVT kommer till exempel i fortsättningen att direktsända firandet av alla stora muslimska högtider.
Islam är numera Sveriges näst största religion, och dess betydelse kommer att växa ännu mer. Det är logiskt att detta faktum på olika sätt också avspeglas i programutbudet i radio och teve.
Men den väg som radion valt är inte den rätta. Det är en sak att även muslimska andakter sänds, en helt annan att det muslimska inslaget ersätter det traditionella, kristna som nu skett i fallet med morgonandakten. Det kan i själva verket bara leda till att de negativa känslorna mot islam förstärks.
Att under en hel vecka ta bort den kristna andakten till förmån för Koranuppläsning underblåser sådana föreställningar som de välmenande programplanerarna förmodligen tänkt sig att de skulle motverka, att islam står i motsatsställning till det svenska och att det muslimska är destinerat till att tränga bort det kristna och det inhemskt invanda. Nu har man just lyckats framställa islam som en religion som knuffar undan kristna traditioner.
Även om Sverige numera är mångkulturellt får man inte bortse från att det finns en historiskt nedärvd majoritetskultur som i stor utsträckning är kristet grundad till sina uttryckssätt. Det måste i sin tur respekteras. Det har inte Sveriges Radio gjort i det aktuella fallet.
Därmed har man ännu en gång synliggjort den potentiellt allvarliga klyftan mellan så kallat vanligt folk och dem som bestämmer. Den beskäftigt "uppfostrande", i sina ännu mer extrema varianter medvetet provocerande, attityden på opinionsbildar- och makthavarnivå riskerar att dramatisera och förstora etniska motsättningar.
Ett exempel på sådan ansvarslöshet var diskrimineringsombudsmannen Margareta Wadsteins idé i vintras att adventsljusstakar på arbetsplatser borde förbjudas, om inte muslimerna får ha bönestunder under arbetstid. Skulle det göra att svenskarna fick en mer välvillig syn på islam?
Men drivkraften bakom sådana idiotiska förslag, liksom bakom senast borttagandet av den kristna morgonandakten, är nu inte så mycket att svenskarna verkligen skall tycka bättre om islam; de är ytterst snarare uttryck för det aldrig stillade behovet av att framhäva Sverige som en modell av upplysthet och tolerans, av modernitet och moralitet.
Olof Palme utnämnde en gång Sverige till "världens mest civiliserade nation". Göran Persson använde nyligen beteckningen "moralisk stormakt" för att beskriva Sverige. Det är i denna tradition av nationell självförhävelse som den muslimska morgonandakten skall sättas in: Islam blir en ursäkt för att ännu en gång manifestera vilken "förebild" som Sverige är för resten av världen.
Men vi bör likväl se oss för. Dels finns risken att man provocerar fram främlingsfientlighet. Dels finns också risken att en militant, islamisk religiositet förstärks. I ivern att exponera islam ligger en fara, att det religiösa betonas för mycket. Då kan trycket på de mer sekulariserade muslimerna komma att öka från dem som är mer bokstavstroende. Muslimer skall ges möjlighet att smälta in i det svenska samhället. Mångkulturella åthävor från ett officiellt Sverige som mest vill slå vakt om en uppblåst nationell självbild motverkar detta.