Fram till slutet av artonhundratalet fungerade det osmanska riket på ungefär samma sätt som det gjort sedan medeltiden. De muslimska turkarna var den dominerande gruppen som styrde i ett feodalt system under sultanen. Andra grupper, som kurder, assyrier och armenier, levde som andra klassens medborgare. Trots extrabeskattning var armenierna ekonomiskt framgångsrika. De kristna armenierna blev tidigt mer västorienterade än turkarna vilket ledde till friktion som mynnade ut i förföljelser och regelrätta massakrer under det sena artonhundratalet.
I början av 1900-talet skedde den ungturkiska revolutionen. Sultanen avsattes och det nya ungturkiska styret, som präglades av chauvinism gentemot minoriteter, slöt upp på Tysklands sida i det första världskriget där osmanerna gjorde stora territoriella förluster på östfronten. I takt med att det osmanska riket föll samman kom den turkiska vreden att alltmer riktas mot den armeniska minoriteten.
Natten mot den 25 april 1915 inleddes det turkiska folkmordet på armenier med att hundratals armenier deporterades från Istanbul och avrättades. Folkmordet fortsatte fram till 1923, men forskarna är oense om hur många som dödades. Armeniska myndigheter hävdar att mellan 1,5 och 2 miljoner människor dog, medan Turkiet uppger 400 000. Ett antal forskare menar att den egentliga dödssiffran låg på mellan 800 000 och 1,3 miljoner människor. Förutom armenier drabbades också kurder, greker och assyrier av förföljelserna.
Ända sedan 1923 har armenierna kämpat för upprättelse. En del i upprättelsen är att de fruktansvärda övergreppen erkänns av omvärlden och benämns med sitt riktiga namn. Redan 1985 erkände FN det turkiska folkmordet på armenierna, följt av EU-parlamentet 1987. Vatikanen erkände folkmordet 2000 och i Europa har bland andra Tyskland och Frankrike gjort officiella erkännanden. Det är rätt att också Sverige erkänner att Turkiets folkmord på armenier, assyrier, kurder och greker också ska benämnas som ett folkmord.
Carl Bildt menar att beslutet är fel eftersom man politiserar historien. Men politiseringen av historien skedde redan när Turkiet stiftade lagar för att tysta den som talade om folkmordet. 2005 inledde Turkiet medlemskapsförhandlingar med EU. Landets agerande i dessa frågor visar att man har en hel del kvar att ta itu med innan man kan hoppas på att tas upp i gemenskapen.