Sammanlagt gick bolaget back med 3,4 miljarder kronor under förra året. Det är det största underskottet i SAS historia. Trots ett redan pågående och omfattande sparprogram. Trots att ägarna - svenska, norska och danska staten samt Wallenbergstiftelserna - gick in med sex friska miljarder för bara ett år sedan.
Prispressen och den lägre efterfrågan i finanskrisens spår slog helt enkelt hårdare mot SAS än vad ledningen hade räknat med. För att rädda verksamheten vill nu bolaget ha fem nya miljarder från ägarna; en önskan som kommer att gå i uppfyllelse. Dock inte villkorslöst.
SAS måste kapa kostnaderna med ytterligare en halv miljard kronor. Därför har man träffat en avsiktsförklaring med de tidigare så stridbara facken i flygbranschen. De har slutligen insett att bolaget står på konkursens rand och att alla måste dra sitt strå till stacken. SAS har även enats med sina banker om bättre kreditvillkor samt inlett en process för att säkra refinansieringen det kommande året.
Med de här utlovade åtgärderna har näringsminister Maud Olofsson och regeringen låtit sig nöjas. Det tidigare nejet till mer pengar till SAS har blivit ett ja. Och något annat än ett ja hade varit oansvarigt.
Omvandlat i pengar innebär det här ett kapitaltillskott för SAS på strax över en miljard. Det ska läggas till den dryga miljard som bolaget fick för bara ett år sedan. Två miljarder har alltså de svenska skattebetalarna fått skjuta till ett bolag som har gått med förlust under sju av 2000-talets tio första år.
Det är svårt att inte låta tankarna gå till krisen inom bilindustrin: Varför ska staten rädda SAS men inte Saab?
En avgörande skillnad är att staten är delägare (den största dessutom) i SAS och att Saab är ett privatägt företag. Men eftersom det är med skattemedel som svenska staten utövar sitt delägarskap i SAS måste man givetvis också ta hänsyn till skattebetalarnas väl och ve. Och skattebetalarna hade inte gynnats av att SAS tillåtits att gå omkull - vilket med största sannolikhet hade skett om regeringen inte gått bolagets krav till mötes.
Nu får SAS ännu en chans att komma på fötter; en chans som regeringen måste se till att bolaget tar tillvara på bästa sätt. Siktet måste vara inställt på att göra SAS lönsamt och i förlängningen säljbart. För lika lite som staten ska äga och driva bilfabriker ska staten äga och driva flygbolag.
I dagsläget är försäljning dock inget alternativ. Vem vill köpa ett företag som blöder?
Miljöpartiets utspel i tisdags, om att regeringen måste sluta stödja SAS och sälja bolaget, är därför ett slag i luften. Men i sak har MP helt rätt om att en försäljning av SAS är det enda rätta och det är bara att hålla tummarna för att partiet fortsätter att driva denna linje vid ett eventuellt maktskifte.