Varje år får polisen in mellan 300 och 400 anmälningar om barnpornografibrott; anmälningar om produktion, innehav och spridning av barnpornografiska bilder och filmer. Omfattningen av materialet samt hur grovt och hänsynslöst innehållet är avgör om brottet ses som ringa, av normalgraden eller som grovt.
Bara 20 procent av anmälningarna leder till fällande dom.
Vanligast är att brotten har hunnit preskriberas eller att de inte håller för åtal då användaren har tittat på materialet utan att ladda ned det, och därför inte kan fällas för innehav.
I går rapporterade Ekot att ett tjugotal barnpornografiärenden som ligger hos polisen kan komma att preskriberas eftersom polisen inte hinner med att utreda dem. Trots att polisen nyligen har specialutbildat ett hundratal personer i just barnpornografibrott.
Det är allvarligt. Barn är utsatta i samhället och behöver ett starkt rättsligt skydd om och när vuxna utnyttjar denna utsatthet till att begå övergrepp. Att ärenden blir liggande så länge att preskriptionstiden går ut är därför ett hot mot rättssäkerheten.
Stefan Kronqvist är chef för it-brottssektionen vid Rikskriminalpolisen. För Ekot berättar han att en orsak till att barnpornografibrott blir liggande är att de blir allt mer omfattande. "I stället för 10 000 eller 100 000 bilder och filmer så pratar vi om en eller två miljoner bilder och filmer och filmerna som tidigare var på 20-30 sekunder är i dag uppemot två timmar långa."
Andra förklaringar är att barnpornografibrotten har låg straffskala och att det inte finns tillräckligt med poliser som har teknisk kompetens. De flesta poliser kan exempelvis inte plocka fram bilder och filmer ur beslagtagna datorer eller spåra material i andra medier. Och det är framför allt de ringa barnpornografibrotten, som ger böter eller högst sex månaders fängelse, som blir liggande. De preskriberas efter två år medan brott av normalgraden har en preskriptionstid på fem år och grova brott på tio år.
Men att det är de ringa brotten som blir liggande är knappast någon förmildrande omständighet. Övergreppet har bevisligen ägt rum och att ärendet inte blir föremål för utredning kan innebära att förövarna inte stoppas och att de fortsätter att begå sexuella övergrepp mot barn.
Polisen kan tänka sig att avskaffa de ringa barnpornografibrotten och inrikta sitt arbete enbart på de grövre brotten och de av normalgraden.
Barnpornografibrottens omfattning blir förvisso allt större och innehållet allt grövre. Men att kapitulera inför de ringa brotten är inte rätt väg att gå. Det är inte så vi säkerställer att barn har ett starkt rättsligt skydd. Då är det i så fall bättre att överväga att förlänga preskriptionstiden så att polisen hinner jobba färdigt.
Det kräver dock att det finns tillräckligt med poliser som har det tekniska kunnande som krävs för att utreda barnpornografibrott. Och det finns det uppenbarligen inte i dag - därför måste utbildningssatsningen inom polisen fortsätta.