"Vad glor ni på, har ni aldrig sett en praktikant förut?"
Frågan ställs av den nye praktikanten "Jerry" till de andra medarbetarna i Ica-butiken, vars öde vi kunnat följa i reklam-tv det senaste decenniet. "Ica-Jerry" väckte många reaktioner. Vad var det för människosyn som Ica ville förmedla, att personer som "Jerry" med Downs syndrom inte kan jobba?
Ja, faktum är att det var precis den typ av fördom som Ica ville utmana. "Jerry" har nu "jobbat" på Ica i drygt två år och tillhör de, om inte den, mest populära karaktären. "Vem har flest fans på Facebook?" frågar han i den senaste filmen, och får svaret att hans karaktär är så "sjukt politiskt korrekt".
Att vara "politiskt korrekt" har även SVT:s storsatsning Mot alla odds anklagats för. I programmet ska tio personer med olika fysiska handikapp med hjälp av varandra ta sig 150 mil genom västra Afrika. Serien har blivit en succé med över en miljon tittare.
Andra antagonister kallar programmet för en "freak show". Journalisten Anna Bergholtz, som själv är blind, var en av dem som fördömde programmet innan det ens börjat sändas: "På vilket sätt får vi egentligen ta plats? Som offret eller hjälten?" (Aftonbladet debatt 24/4-11).
Frågar man de frivilliga deltagarna i Mot alla odds så ser de sig själva som det sistnämnda. CP-skadade Dennis Junge använde till och med ordet hjältar i avsnittet som sändes i tisdags. Deltagarna verkar överens om att deras utmaning visar tv-tittarna att de är mer än sitt handikapp.
Enligt journalisten Finn Hellman tycker de fel. Hellman anser att programmet redovisar stereotypa föreställningar och fokuserar alltför mycket på deltagarnas handikapp i stället för personligheter. Samtidigt beklagar han att funktionsnedsatta syns alldeles för litet i tv-rutan (Studio Ett 19/1).
Med tanke på att Hellman på nätet publicerat listor över funktionsnedsatta politiker i Sverige "som du kan ha nytta av i valet", tycks han egentligen inte ha så mycket emot den fokuseringen. I stället verkar han anse att ett fysiskt handikapp (och partibeteckning) är skäl nog att rösta på en person - precis som att det skulle säga något om dennes kvaliteter som politiker!
Och det är just här som skon klämmer för identitetspolitiska pådrivare som vill se samhällets minoriteter - om det så är funktionsnedsatta, invandrare, homosexuella eller annan grupp - ta större plats. För hur försöken än ser ut, är de aldrig bra nog. Det blir alltid fel. Antingen talas det för litet om en grupp, eller så är fokus felriktat.
Faktum är att alla människor tillhör en eller flera grupper, men dessa utgör inte ens hela personlighet. Alla homosexuella känner sig inte hemma i Pride-kulturen, till exempel. Lika litet som att alla funktionsnedsatta vill bli politiker - eller ställa upp i en tv-sänd maratonvandring. I Mot alla odds får vi dock lära känna några av dem. De är fantastiska, jobbiga, envisa och mycket olika - precis som alla människor.