"Jag är less på den där uppfostrarniten", skriver Bengt Ohlsson i sin uppgörelse med kulturvänstern (DN 4/1). Han tycker det är fel att försöka lirka, lura eller manipulera ovilliga människor att exempelvis se på experimentteater.
"Hur balanserar man folkbildningsambitioner med respekt för vuxna människors rätt att fullständigt skita i konst?", frågar Malin Ullgren i sin replik (DN 23/1). Hon svarar dock inte, utan glider över till Göran Hägglunds "antiintellektuella utspel".
Ända sedan sommaren 2009, då Hägglund talade om elitens förakt för och vilja att uppfostra folket, har kulturvänstern utmålat honom som "antiintellektuell". Ingen nämner att han också försvarade upphovsrätten, talade sig varm för bildning och kulturarv och efterlyste mer borgerligt kulturengagemang.
Jan Björklund utmålas också som antiintellektuell. Att skolan ska förmedla kunskap, att Björklund särskilt slagits för historieämnet och en litterär kanon, tolkas av många som antiintellektuella majorsfasoner.
Detta visar hur förvridet begreppet "intellektuell" har blivit i Sverige. Men det visar också att vänstern inte har monopol på uppfostrarnit. Förenklat finns det tre grupper i debatten om bildning och kultur:
? Försvarare av klassisk bildning, som menar att studier av kulturarvet och klassikerna hjälper människan att förstå sig själv och världen bättre. Bildningen förväntas alltså inte leda till en viss åsikt, utan snarare förbättra själva tänkandet. Hit hör Hägglund, Björklund, kulturkonservativa Axess, men också många gamla socialdemokrater.
? Anhängare av en nutida, politiskt genomsyrad kultur och skola, vars mål är att pränta in "de rätta" åsikterna. Genus, antinorm, multikulturalism och så vidare - verkligheten anses bestå av sociala konstruktioner och maktstrukturer, som kulturen och skolan ska bryta. Gamla klassiker är per definition förtryckande. Här finns kulturvänstern, men också "vet bäst"-liberaler.
? "Laissez-faire"-typerna, som menar att bildning och kultur är individens val. Eleven avgör själv om det är bäst att läsa Camilla Läckberg, Dostojevskij eller ingenting. Hit hör Muf-arna som avfärdar filosofer som "döda överklassgubbar".
För mig är det självklart att försvararna av klassisk bildning har rätt. Laissez-faire-typerna kommer förhoppningsvis på bättre tankar när de har mognat.
Kulturvänsterns inställning föraktar människors tankeförmåga, eftersom man vill manipulera fram den "rätta" åsikten. Den röjer dessutom en instrumentell kultursyn, där kulturen står i politikens tjänst. Värst är kanske att människor aldrig tillåts bli riktigt vuxna när skolan och kulturen ska fostra fram rätt åsikter i stället för att ge kunskaper och förmåga att dra egna slutsatser.
Därför har jag inga problem med uppfostrarniten hos försvararna av den klassiska bildningen. Deras mål är inte ett folk som har de rätta åsikterna, utan ett folk som har verktygen att tänka själva.
För övrigt vill jag tacka Jan Gavelius för att han tvingade mig och mina klasskamrater att läsa Doktor Glas och Madame Bovary.