Svea hovrätt har dömt Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailovic till rättspsykiatrisk vård, ett redan omtvistat domslut. Anna Lindhs efterlevande man, landshövdingen i Sörmland, Bo Holmberg, anser domen "oförsvarbar" och anser att lagen bör ändras så att den som fått rättspsykiatrisk vård därefter ska avtjäna ett fängelsestraff.
Bo Holmberg är före detta landstingsråd och minister, han har av regeringens anlitats som utredare i vissa frågor och är alltså nu landshövding. Han är med andra ord en erfaren politiker, en man väl insatt i samhällsfrågor och borde kunna förväntas vara både sansad och balanserad.
Ingen som inte själv upplevt att mista en livskamrat och plötsligt tvingas inse att barnen i familjen blivit moderlösa (eller i förekommande fall faderlösa) kan förstå djupet och vidden av den sorg som uppstår. När, som i Bo Holmbergs fall, livskamraten fallit offer för en mördare, finns sannolikt också en svårbemästrad vrede.
Även med hänsyn till den svåra process landshövding Bo Holmberg gått igenom sedan hustrun mördades för nio månader sedan borde han kunna behärska sig så långt att han avstår från att underblåsa de mobbtendenser som dessvärre redan florerar alltför ymnigt i breda lager.
När Bo Holmberg offentligt säger att hovrättsdomen mot Mijailovic "utmanar folkopinionen eftersom den markerar att en mördare kan bli fri igen efter en kort tid" och dessutom förespråkar en lagändring, så att rättspsykiatrisk vård ska kunna följas av fängelse, uppmuntrar han dem som av okunnighet ropar på hämnd och i vissa grövre fall gärna skulle se en långt hårdare behandling av brottslingar.
Justitieminister Thomas Bodström har haft svårt att motstå det tryck som finns kring frågan om hur en konstaterat psykiskt störd brottsling ska behandlas och aviserar nu en eventuell lagändring redan i höst. Det kan komma att innebära att den som var psykiskt sjuk då brottet begick döms till fängelse där psykiatrisk vård ingår. Förslaget är inte motbjudande, och det är definitivt bättre än att, som Bo Holmberg, önska rättpsykiatrisk vård först och fängelse sedan.
Mordet på Anna Lindh upprörde oss alla. En relativt ung kvinna, tvåbarnmamma och hustru och en mycket kapabel politiker knivhöggs till döds på ett bestialiskt sätt.
Vi hade alla rätt till våra upprörda känslor när landets utrikesminister, under en shoppingrunda med en väninna, blev en psykiskt störd eller inte störd (därom tvista de lärde) persons offer. Men det är en sak att bli skakad, att känna ilska och oro när något så tragiskt och dramatiskt händer, praktiskt taget framför våra ögon. En helt annan sak är att odla och underhålla ett hämndbegär, ett hat till förövaren.
Gärningen är fruktansvärd och måste fördömas, men mannen bakom gärningen är en människa som vi kanske inte har förmågan att förstå, men som ska behandlas på ett sätt som ger oss andra chansen att få se honom tillbaka i samhället, botad från sina psykiska störningar och med förutsättningar till anpassning i samhället så att han inte utgör något hot eller någon risk för sig själv och andra.