Denna avsaknad av debatt är något Peterson påpekar. Men han missar en väsentlig del. Det är inte bara sedan kalla krigets slut som Sverige har varit nära kopplade till Nato och USA. Allt sedan Tage Erlanders dagar har Sverige fungerat som en inofficiell medlem av Nato. Att hotet kom i från öst var aldrig något Erlander hymlade om. Under 1950-talet fattades exempelvis överenskommelser om att Natoflyg skulle få fri passage över svenskt luftrum i händelse av ett tredje världskrig.
Relationen västerut försämrades gradvis under Olof Palmes dagar. Något som forskaren Robert Dalsjö visat i sin avhandling Life-line Lost (sv. "Den förlorade livlinan"). Även om Palmes retorik mot USA tidvis var hård och säkerhetsarrangemangen mellan Sverige och Nato i viss mån förföll kvarstod de gamla överenskommelserna. Allt detta borde Peterson, i egenskap av gammal S-topp, vara väl medveten om.
Under kalla kriget lydde den svenska säkerhetspolitiska portalparagrafen "alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig". 2009 byttes den ut mot en ny solidaritetsförklaring: "Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland [i EU] eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas". Alliansfriheten består alltså, i alla fall formellt, men förväntan på att våra grannar ska komma till vår hjälp och att vi ska hjälpa dem är nu i centrum av svensk säkerhets- och försvarspolitik.
Frågan om vad ett Natomedlemskap skulle innebära för Sverige handlar i hög utsträckning om vilken väg Nato tar, som i sin tur till stor del bestäms av vilken väg USA går. Oavsett om Barack Obama får fortsätta som president eller inte efter valet nästa höst lär vi få se mindre amerikansk inblandning i internationella affärer framöver. Det gör Nato mindre handlingskraftigt. Den förhållandevis tandlösa insatsen i Libyen beror till stor del på USA:s tillbakadragna roll.
Under alla omständigheter måste det svenska folket få möjlighet att ta ställning till Nato genom en öppen debatt. Debattdeltagarna i sin tur måste förstå att spelplanen och förutsättningarna för den globala säkerhetspolitiken är annorlunda i dag än vad den varit under 1900-talet.