Kritiken har upprepats gång på gång: Både statsminister Fredrik Reinfeldt personligen och de fyra alliansledarna som grupp har varit för lite synliga efter valsegern.
Förra veckan i Almedalen var kritiken på var mans läppar. Varför är inte Reinfeldt på plats med ett rykande färskt politiskt löfte att mata medierna med? Varför syns inte samma aktivister i orangea tröjor som under valkampanjen?
Ingen är så snabb att slå larm om någon inte syns tillräckligt i medierna - som medierna själva. Men att styra riket är trots allt inte liktydigt med att ge intervjuer.
Det finns goda skäl till att alliansen inte syns på samma sätt som tidigare. Moderaterna har på sin agenda att de kommande tre åren bredda partiet. De övriga allianspartierna siktar i stället på att profilera sig.
Det betyder inte att alliansen är splittrad. Men att framstå som enad är för alliansen långt mindre viktigt än att faktiskt vara det, i handling.
Kritikerna tycks så till den grad ha vant sig vid en enpartiregering att man har svårt att se hur annorlunda förutsättningar en koalition och dess regeringschef har. Dessa förutsättningar studerades i boken Statsministern av statsvetaren Olof Ruin som publicerades tidigare i år.
Den svenska konstitutionen ger statsministern mycket stor makt. Han - eller hon - ensam tillsätter och avskedar statsråden. Statsministern bestämmer hur regeringens inre arbete och beslutsfattande går till. Det betyder att han eller hon kan köra över enskilda statsråd. En möjlighet Göran Persson använde sig av som han behagade under sin tid som statsminister.
Perssons dominans förstärktes ytterligare av att han utsåg ministrar som saknade egen politisk plattform. När han avgick 2006 var inte ens vart annat statsråd invalt i riksdagen.
Men all den makt konstitutionen ger stärker inte på samma sätt en stats-minister som leder en koalition. Konstitutionen gynnar enparti- regeringar.
Reinfeldt har visserligen den formella makten att avskeda ministrar - men i realiteten skulle han äventyra hela regeringen om han sparkade någon från ett annat parti.
Det samma gäller beslutsfattandet. Reinfeldt kan inte gripa in och styra statsråd från de övriga partierna. Hur formerna för samarbete ska se ut är en fråga som varje koalitionsregering måste ägna kraft och tanke. Statsministern har ansvaret - men inte hela makten.
Inget statsråd i den nuvarande regeringen saknar egen politisk plattform. Till det fåtal som inte valts bland riksdagens ledamöter hör tidigare EU-parlamentarikern Cecilia Malmström (fp), tidigare kommunalpolitikern Jan Björklund (fp) och tidigare statsministern Carl Bildt (m). Knappast några nickedockor.
Reinfeldt kan inte - och bör inte - jämföras med Göran Persson. Han har helt enkelt inte samma möjlighet att lägga sig i olika politikområden, att komma med svepande uttalanden eller överraskande löften.
Det borde vi vara glada över.