Svensk polis har väl aldrig, vare sig i Sverige eller utomlands, varit känd för att vara speciellt tuff eller resolut. Och i dessa dagar befinner vi oss i en situation där de flesta svenskar blir glatt överraskade om en utryckning vid ett inbrott sker inom rimlig tidsram. För att inte tala om ifall brottet skulle klaras upp.
Nu är detta endast i begränsad omfattning polisens fel. Det främsta ansvaret ligger hos beslutsfattare som i årtionden nedprioriterat den polisiära verksamheten. Liksom man blundat för att den råa verkligheten länge pockat på en lagstiftning som ger polisen utökade möjligheter att angripa en allt brutalare brottslighet.
Nu börjar man så smått vakna upp. Regeringens förslag till ny lag om skyddsidentitet är ett steg i sådan riktning. Det innebär alltså att svenska poliser skall kunna infiltrera kriminella nätverk under falsk identitet, alltså med falskt namn och personnummer. Typiskt nog är det en ordning som är vanlig i andra länder men som chefs-JO i Sverige för två år sedan dömde ut som "helt orealistisk".
Det är just en sådan attityd som lett till att den så kallade systemhotande brottsligheten kunnat breda ut sig i Sverige. Det är sådan brottslighet som inte bara är grov, fast och målmedvetet organiserad utan också riktar sina slag mot själva rättsväsendet som sådant. Man drar sig helt enkelt inte för att hota och angripa personer inom rättsapparaten: poliser, jurister och dessutom om så behövs journalister. Och inte minst sätter man i system att hota vittnen.
Det handlar om den allvarligaste formen av samhällssöndring som tänkas kan. Om tilltagande korruption och rättslöshet. Sådant som ett välfungerande samhälle måste bekämpa till varje pris. Sverige borde ha börjat för flera år sedan, när såväl internationella ligor som mc-gäng och andra nätverk började operera i landet.
I det perspektivet skall den nya lagen ses. Och då är det naturligt att se den som inte det stora steget utan som det första i en rad åtgärder riktade mot den nya typen av brottslighet som har drabbat oss och inte kommer att försvinna förrän vi själva utplånar den. Som påföljande reformer blir det därför naturligt att se till exempel ett rejält vittnesskydd där vittnens anonymitet garanteras genom hela rättsprocessen och i värsta fall helt nya identiteter och adresser för utsatta vittnen.
Vi ser också särskilda straffsatser för den som gör sig skyldig till hot eller aggression mot rättsväsendets representanter. Liksom i speciellt känsliga fall rättsprocesser där de inblandade juristernas anonymitet garanteras.
Inte minst ser vi ett kriminalvårdssystem som behandlar systemhotande interner som just hot och inte patienter som skall vårdas. De nya tankarna på specialfängelser för svåra brottslingar bör också beakta fångvaktarnas behov av personligt skydd för sig och sina närmaste.
Det är inte upplyftande. Men det är realiteter.