Moderaterna i Åtvidaberg har meddelat att partiet går till val med sin egen politik 2014. Därmed spräcks den dynamiska duon med Socialdemokraterna, som så framgångsrikt styrt kommunen sedan 2006. Då ansåg partierna på varsin sida om blockgränsen att de inte hade något annat val än att hålla ihop och försöka få Åtvidabergs sargade ekonomi på fötter. En uppgift man verkligen lyckats med. Kommuninvånarna var nöjda med resultatet och gav S och M-samarbetet förstärkt förtroende i valet 2010. Även om M-ordförande Lars-Erik Nilsson inte helt utesluter en tredje mandatperiod tillsammans med S, kommer det inte att vara målet i valrörelsen. S tycks lite tagna på sängen. ”De gör som de vill”, var ordförande Maria Eklunds respons när Correns reporter avslöjade M:s planer. S kände inte till dem. Oppositionen, däremot, jublar. Den har känt sig överkörd av den starka majoriteten och kritik om bristande demokrati har framförts flera gånger. Med viss rätta.
Moderater och socialdemokrater gjorde rätt som ställde sig över ideologi och prestige och samarbetade för Åtvidabergs bästa. Efter tre år hade de förvandlat röda siffror till svarta, och klättrat över hundra placeringar på Svenskt Näringslivs ranking över kommuners företagsklimat. Ytterligare en mandatperiod har bidragit till att Åtvid nu har behagligast företagsmiljö i Östergötland. Nu skulle dock det politiska klimatet må bra av lite friskare vindar, därför är beslutet av M klokt.
Den resa som Åtvidaberg gjort under åtta års tid bör statuera exempel för det nationella planet. I måndags (11/11) skrev Corren på ledarplats att Moderaterna och Socialdemokraterna, om opinionsläget står sig, bör göra tillfällig gemensam sak efter valet. Svensk energi, arbetsmarknad och skola är i behov av den trygghet som stabila blocköverskridande rambeslut ger. I går anslöt sig Correns kolumnist Gunnar Wetterberg till idén, och nämner fler områden där en koalition med S och M skulle göra stor nytta: skattesystemet, socialförsäkringarna, infrastrukturen och integrationen. Wetterberg tror att Stefan Löfven har en fördel av att ”aldrig egentligen varit inne i blockpolitiken” (Expressen 13/11). Även om Löfven aldrig suttit i riksdag eller regering har han varit politisk aktiv sedan unga år, både i partiet och inom IF Metall. Så nog har Löfven matats med devisen att moderater i allmänhet inte är att lita på.
En intressantare fråga är hur Löfven personligen kommer överens med Fredrik Reinfeldt, eller en eventuell efterträdare. Den politiska närheten finns, men personkemin ska inte underskattas här. Tittar man på föregångarna i Åtvidaberg, Lennart Haraldsson (S) och Sverre Moum (M), tycks de ha funnit varandra jämte sitt gemensamma politiska mål. Att partiledarna tolererar varandra, ja, helst småtrivs ihop, är nästan en förutsättning för att projektet ska ros i land.