Inför 2006 års val stod Åtvidabergs kommun på ruinens brant. Valvinnarna Socialdemokraterna och Moderaterna fick 19 respektive 10 av kommunfullmäktiges 45 mandat, och beslutade att göra gemensam sak kring två huvudfrågor: 1) Få ordning på ekonomin, och 2) Öka det demokratiska förtroendet. ”Det finns inga andra alternativ än att vi ska hålla ihop”, sa Sverre Moum (M), sedermera kommunstyrelsens vice ordförande (Corren 6/10 2006).
Likt det ekonomiskt sargade Italien, som i november 2011 tillsatte en teknokratisk tjänstemannaregering under ledning av ekonomen Mario Monti, satsade Åtvidaberg allt på budgetarbete. ”Ideologin kan inte väga lika tungt som ekonomin i fortsättningen”, förkunnade Lennart Haraldsson (S), ks-ordförande (Corren 4/10 2007), i samband med att kommunen sålde sina bolag.
Monti deklarerade sin avgång i samma stund som hans andra budget godtogs av parlamentet. Haraldsson och Moum gjorde tvärtom. När trenden i Åtvids ekonomi var bruten gick S och M in i valrörelsen 2010 med syftet att fortsätta regera. Väljarnas besked var inte att ta miste på. Båda partierna ökade till sammanlagt 72,2 procent av rösterna.
Åtvidabergarna var nöjda med sitt toppade lag, som såg ut att klara av mål 1 med bravur. Men hur var det med mål 2, det där med demokratin?
Efter valet 2010 minskades kommunfullmäktige från 45 till 35 mandat, varav S och M fick 25. Resterande tio platser delas mellan C (3), KP (Kopparpartiet) (2) och FP, KD, V, MP och SD (1 vardera). Sedan 2006 rådde en ny politisk organisation där samtliga nämnder utom bygg-, miljö- och räddningsnämnden avskaffats. Istället växte kommunstyrelsen med fyra mandat till femton, och fyra utskott övertog de gamla nämndernas ärendeberedning. En ledningsgrupp – även kallad ”måndagsklubben” – bestående av utskottsordförandena samt ks-ordföranden installerades också.
De organisatoriska förändringarna var ett led i budgetsaneringen – som funkade. 2009 redovisade kommunen ett bokslut på 33 miljoner plus. Och på Svenskt Näringslivs ranking över kommuners företagsklimat klättrade Åtvidaberg från 193:e till 90:e plats 2010. Men alla var inte nöjda och glada. Delar av oppositionen kände sig överkörda och beskrev kommunen som ”toppstyrd”.
Den hör till oppositionsrollen att gnälla på majoriteten. Åtvidabergs udda konstellation gör säkert att dess bergfasta mandat skaver lite extra i partierna som på andra håll får samregera med endera S eller M. Men C, FP och övriga gör sig själva en otjänst om de skyller rådande frustrerande situation på majoriteten. För till skillnad från Mario Monti har Haraldsson/Moum ett direkt mandat från väljarna. Det är upp till oppositionen att erbjuda åtvidabergarna alternativ.
En god regeringsduglighet i en liten kommun bygger mycket på personkemi. Herrarna Haraldsson och Moum har sedan 2006 varit som ler och långhalm, men har aviserat sin respektive avgång efter valet 2014. Det kanske oppositionspartierna bör se som en chans att möblera om lite bland de politiska mandaten i Åtvidaberg.