Statsministern var snabb med att sträcka ut en hand till Miljöpartiet, men avvisades bryskt av Maria Wetterstrand. Det rödgröna samarbetet fortsätter, var hennes besked, varpå hon räknade upp ett antal frågor som gör det omöjligt att samarbeta med alliansen. Lars Ohly gick ännu längre och gav regeringen skulden för Sverigedemokraternas framgångar.
Reinfeldt har å sin sida vara tydlig med att han inte tänker göra sig beroende av SD, vilket också är helt möjligt om S och MP mjukar upp sin avvisande hållning till samarbete.
Det hade varit önskvärt att de etablerade partierna varit bättre på att bemöta Sverigedemokraternas argument under valrörelsen. Men samtidigt kan varken den ena eller den andra sidan lastas för den parlamentariska situation som nu råder.
I debatten om sjukvårdsreformen i valrörelsens slutskede gjorde oppositionen allt för att utmåla regeringen som hjärtlös och cynisk, men skräckpropagandan har inte gått hem hos väljarna. Det är inte alliansregeringens jobbpolitik som bäddat för att Sverige fått ett främlingsfientligt parti i riksdagen - snarare decennier av misslyckad socialdemokratisk integrationspolitik.
När de rödgröna hämtat sig efter det svidande valnederlaget vore det klädsamt om de kunde erkänna att regeringen fått ett starkt stöd för sin jobbpolitik. Och bakom retoriken är det mer som förenar än vad som skiljer S och MP från allianspartierna. Blocköverskridande överenskommelser om energipolitiken, skolpolitiken och utrikespolitiken vore mycket välkomna och borde inte alls vara omöjliga att uppnå och en bred uppgörelse om truppnärvaron i Afghanistan är inom räckhåll om V hålls utanför. I budget- och skattefrågor har alliansregeringen goda chanser att få igenom sin egen politik eftersom SD och de rödgröna knappast kommer att kunna enas om några motförslag.
Regeringen Reinfeldt har tydligt visat att den står för en ansvarsfull poltik för hela svenska folket. Ibland har den till och med vara försiktig i överkant, men i det läge som nu råder kommer Reinfeldts pragmatiska hållning att vara en oerhörd tillgång för Sverige. Vad gäller Mona Sahlin och Maria Wetterstrand är det ohållbart att klamra sig fast vid det misslyckade samarbetet med Lars Ohly. Även de måste blicka framåt och se till landets bästa.