De rödgröna har försökt att göra bostadsbristen till en valvinnare genom att utmåla regeringen som passiv. Ett av huvudskälen till att det byggs för lite är, enligt oppositionen, att regeringen har avskaffat de statliga bostadssubventionerna. I våras lanserade de rödgröna ett bostadspolitiskt program, miljardprogrammet, som utgår från att storskaligt, detaljreglerat byggande är lösningen på bostadsbristen.
De borde ha lärt sig av historien. Miljonprogrammet under 60- och 70-talet har skapat deprimerande miljöer som i dag förvandlats till rena ghetton. Det är heller inte sant att det är den borgerliga regeringen som skapat bostadsbristen. Det är de strukturer som har skapats under tidigare socialdemokratiska regeringar som har gjort det olönsamt att bygga nytt. Lösningen heter inte detaljreglering och subventioner, utan avreglering och större möjlighet att ta ut hyror som gör det lönsamt att investera.
Regeringen har inte varit beredd att gå så långt som att öppna för marknadshyror. I stället har man utvecklat bruksvärdesystemet så att även privata fastighetsägare får vara med och påverka hyressättningen. Reformen har fått beröm av Kurt Eliasson, vd för Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (Sabo), som tycker att regeringen nu har skapat långsiktigt hållbara regler för bostadsmarknaden.
Det finns all anledning att sätta tilltro till finansmarknadsminister Mats Odell när han varnar för att de rödgrönas miljardprogram kommer att resultera i ett framtida bostadsöverskott. Kanske blir det bestående resultatet bara nya problemområden som ingen vill bo i. Privata aktörer på marknaden måste däremot tänka långsiktigt när de investerar för att inte gå miste om sitt kapital. Det bådar för försiktighet och flexibla lösningar. Tiden när sociala ingenjörer trodde att de kunde lösa stora samhällsproblem vid ritbordet är en för länge sedan avslutad epok.
Under ett av många intressanta seminarier under Almedalsveckan drabbade Odell samman med miljöpartisten Gustav Fridolin, som är känd för att vara en skicklig och rapp debattör. Fridolin gjorde ett tappert försök att försvara den rödgröna linjen i bostadsfrågan, men kunde inte dölja att han i grund och botten är en förnyare. Han uttryckte sin åsikt att det enda hållbara på lång sikt är att förändra de gamla strukturerna, men underströk samtidigt att samhället på kort sikt måste gå in och dirigera bostadsbyggandet. Det är en märklig slutsats som gör det möjligt att ana sig till tongångarna i de svåra rödgröna förhandlingar som förs bakom kulisserna och som till sist resulterar i märkliga politiska program.