Debatten om universitet och högskolor i Sverige liknar ett skyttegravskrig. Den ena sidan argumenterar för elitutbildning och -forskning vid några få och stora prestigeuniversitet, som hävdar sig i internationell konkurrens och slåss om Nobelpris. Den andra sidan vill se massutbildning och pragmatisk, regionalt anpassad nyttoforskning vid många och små högskolor. Exempel på båda positionerna gavs i Jan Björklunds (elitförespråkare) debattartikel i DN 24/10 och replikerna på den.
Men Sverige behöver båda delarna. Vi behöver bredden - massutbildningen och den tillämpade forskningen - för att inte halka efter i en värld där arbetskraftens utbildningsnivå och industrins kunskapsinnehåll ökar snabbt. Vi behöver eliten - prestigeutbildningarna och spetsforskningen - för att kunna göra de nya upptäckter som ingen ännu föreställt sig och konkurrera med de främsta länderna.
Björklunds idé om hur vi kommer dit är sammanslagningar mellan de små regionala högskolorna (bredden) och de större, äldre universiteten (eliten). Idén håller inte riktigt hela vägen: Visst är det bra med forskarnätverk som låter elituniversitetens grundforskning och de regionala högskolornas tillämpade forskning befrukta varandra. Men det är också viktigt att vara tydlig med skillnaderna mellan de två typerna av lärosäten.
De små högskolorna ska inte sträva efter att bli "miniuniversitet" som erbjuder fullt sortiment av utbildningar. Det leder bara till låg kvalitet och lurade studenter.
Informationen till studenter är avgörande om det ska fungera att renodla de skillnader som redan finns mellan regionala högskolor och universitet. Det kommer att bli (eller är redan) ett A- och B-lag, och en studiebegåvning som borde läsa till civilingenjör i Lund ska inte bli lurad att tro att högskoleingenjör på högskolan i Halmstad ger samma karriärmöjligheter.
Just därför är det så bedrägligt när de som vill gynna de regionala högskolorna på universitetens bekostnad använder argumentet "breddad rekrytering". Om hälften av alla ungdomar ska läsa på högskola och Sverige samtidigt ska få fram topphjärnor som kan konkurrera med världens bästa forskare så är A- och B-lag oundvikliga, vi måste ha någon variant av USA:s "Ivy League"-universitet. Det innebär inte "utsortering av barn" - det handlar om att vuxna studenter har olika kapacitet och att de främsta inte ska hållas tillbaka av en norm som utgår från medelmåttan.
De allra mest briljanta studiebegåvningarna finns i alla samhällsklasser, och de bör gå på A-utbildningarna. Därför blir det så fel när de regionala högskolorna hålls fram som lärosätena för invandrarungdomar och ungdomar som kommer från hem utan studietradition.
För det är väl inte nivellering - att alla studenter oavsett begåvning pressas in i samma medelmåttiga B-lag - som Björklunds argaste kritiker är ute efter?