Kulturutredningen som presenterades i går möts inte oväntat av reflexmässig vänsterkritik. Kulturen betraktas ofta som "naturligt vänster", och under det tidiga 70-talet när den gällande kulturpolitiken formulerades var vänsterperspektiven i samhället kanske som allra starkast.
I de kulturpolitiska målen från 1974 står det till exempel att kulturpolitiken ska "motverka kommersialismens negativa verkningar". I förslaget till nya kulturpolitiska mål finns ingen sådan formulering, vilket har kritiserats. Det kritikerna missar är att en kulturpolitik med skattestöd till kulturverksamhet är en motpol till kommersialism i sig själv. Ingen tror väl att Blondinbella eller Måns Zelmerlöw skulle få statligt kulturstöd om de ansökte?
De nya målen kritiseras också för att begreppet "konstnärlig kvalitet" från 1974 inte finns med. Men ingen har hittills kunnat ge ett tillfredsställande svar på vad som är konstnärlig kvalitet.
Från ett borgerligt perspektiv kan man kritisera andra delar. Tyvärr har utredningen fallit för frestelsen att skriva om hur kulturen ska främja integration och jämställdhet, rädda miljön och lyfta folkhälsan. En utredning beställd av en borgerlig regering borde hålla de sociala ingenjörskonst-tassarna borta från kulturen. Bra kultur kan kanske omvända både folkhemsrasister och kolkraftskramare, men eftersom konsten ska vara fri bör den inte få en överrock - ens i form av goda intentioner.
Men de delar av utredningen som kommer att göra skillnad, om de omsätts i politik, är regionaliseringen och förvaltningsreformen.
Regionalisering innebär att makten över stora delar av kulturbudgeten flyttas från riks- till lokalpolitiker. Syftet är en mer demokratisk och decentraliserad kulturpolitik, där "vanliga människors" kulturbehov får större genomslag. Det går att dra en parallell till idrottsrörelsens "utan bredd ingen elit". Utredningen vill åstadkomma en kulturpolitik för alla. Det finns dock en risk att viktig kompetens tappas bort med regionalisering, och att kulturutövare i framtiden blir lika missnöjda som lärarna är med kommunaliseringen av skolan.
Förvaltningsreformen innebär att de 65 olika myndigheter och organisationer som i dag handlägger kulturpolitiken slås ihop till tre "sfärer". Syftet är att minska byråkratin och detaljpetandet, men också att färre men starkare röster ska göra att kulturen hörs mer och tar större plats i samhället. Också här finns en parallell till idrottsrörelsen, utredningens ordförande Eva Swartz Grimaldi påpekade att när Riksidrottsförbundet säger till Anders Borg att "vi representerar tre miljoner", då lyssnar finansministern.
Oppositionens kritik mot kulturutredningen är märkligt motsägelsefull. De rödgröna tycker att utredningen skulle ha tryckt mer på kulturens oberoende, men gnäller samtidigt över att utredningen inte fokuserar på kulturens innehåll och utbud. Hur oberoende är en konst som ska leverera ett innehåll som politikerna har beställt?