Boxholms kommun planerar att starta särskilda klasser för barn med neuropsykiatriska funktionshinder (NPF), främst damp, ADHD, Aspergers syndrom, DCD, Tourettes syndrom och autism.
I Boxholm finns drygt 50 elever med sådana symtom, men bara eleverna med störst behov av en särskild undervisningsmiljö ska gå i klasserna.
Det är bra att Boxholm gör allt man kan för eleverna med NPF - skolan är skyldig att ge det stöd som behövs för att alla ska nå målen. Men också många barn utan NPF skulle ha nytta av ett NPF-anpassat arbetssätt.
Boxholms tillförordnade skolchef Göran Lundström säger i Corren att NPF-eleverna behöver en inrutad vardag, fasta rutiner, regelbundna vanor, och att de hindras i sin utveckling av en stökig miljö.
Landstinget i Östergötland skriver i sitt vårdprogram för barn med ADHD/damp att eleverna har svårt med valsituationer, ostrukturerade lektioner samt att organisera sitt arbete. Därför behöver de stillsamma miljöer, små grupper, individuellt anpassad men fast styrd undervisning samt planeringshjälp.
Nästan allt detta är sådant som har kastats ut med badvattnet i den svenska skolans förnyelse- och moderniseringsarbete.
Trenden är att eleverna ska ta ansvar för sitt eget lärande genom egen planering och självständigt arbete, och att läraren ska fungera som handledare och coach i stället för en traditionellt undervisande lärare.
Detta passar vissa elever utmärkt - det visar inte minst det faktum att många populära friskolor har drivit denna pedagogik ännu längre.
Men arbetssättet kräver också mycket av eleven: självdisciplin, förmåga att ta ansvar och planera långsiktigt, och att kunna koncentrera sig trots det "surr" som uppstår när en klass arbetar med olika uppgifter i stället för att lyssna på en undervisande lärare. När stoffvalet är fritt krävs dessutom att eleverna vet vilka kunskaper som "räknas" i samhället (detta är en klassfråga och bidrar till att föräldrarnas studievana har så stort genomslag på skolresultaten).
NPF som damp och ADHD är symtomdiagnoser, vilket innebär att det finns en glidande skala från barn som har stora, uttalade svårigheter till barn med lindriga symtom. När skolan ensidigt arbetar på ett enda sätt finns risken att fler barn än nödvändigt får en NPF-diagnos. Dessutom kan det finnas många barn utan NPF-symtom, men där arbetssättet ändå är fel och hindrar dem från att nå sin optimala nivå.
Sverige borde ha utrymme för en pedagogisk mångfald där olika skolor profilerar sig med olika arbetssätt. Självdisciplinerade elever som vill arbeta på egen hand kan då välja skolor som jobbar enligt den pedagogiska trenden, medan elever som behöver bli "puffade" på, som vill ha mer muntlig undervisning och mindre läsa själv, eller som vill att läraren styr upp vad man gör på lektionerna, kan välja skolor som jobbar mer NPF-anpassat eller traditionellt.
Då skulle fler elever få chansen att nå sin optimala nivå, och kanske skulle behovet av att diagnosticera barn minska.