Kaos, förseningar, ilska. Under den gångna helgen larmade Svenska Dagbladet och Ekot om problemen som utbrutit när nu systemet med lärarlegitimationer ska införas. Idén kläcktes av Lärarnas riksförbund 1992. Folkpartiets Jan Björklund var kvick att göra den till en hjärtfråga.
Bakgrunden var följande: Läraryrkets status har som bekant längre dragits med fallande status och risig löneutveckling. Lärarfacket kastade en blick på läkarkåren, vilken ju har både högt anseende och rejäla löner. Deras legitimationer var åtråvärda och väckte respekt. Det kanske lärarna kunde kapitalisera på om de också fick inplastade legitimationsbrickor? En form av statusöverföring, alltså. Men funkar det? Tveksamt. Även polisyrket kräver legitimationer utan att statusen för detta jobb är direkt glänsande.
Från politiskt håll var det dock inte svårt att köpa lärarfackets idé. Legitimation föreföll som en relativt billig reform som gav intryck av handlingskraft. Man kunde sända en viktig signal om att utbildningskvaliteten måste öka och samtidigt hänga på lärarna en dekorativ galon som belöning. Deras egentliga önskan om att få mer pengar i plånboken, vilket verkligen skulle kosta, behövde politikerna sedan inte nödvändigtvis tillmötesgå. Möjligtvis i framtiden eller så.
Riksdagen fattade beslut om lärarlegitimationer i bred enighet våren 2011. I juli förra året skulle inga lärare få undervisa, fastanställas, utfärda betyg, etc, utan att ha erforderlig behörighet. Det gick inte. Skolverkets handläggare höll på att duka under av den byråkratiska arbetsbördan. Nya bud: reformen ska träda i kraft den 1 december 2013 istället. Lycka till.
Hittills har bara drygt hälften av Sveriges 180 000 lärare fått ut sina legitimationer. Många lärare som undervisat i decennier anses inte längre behöriga, enligt de uppsatta kriterierna. Det klagas över att erfarenhet och faktisk kompetens plötsligt saknar värde. Gamla utbildningar är knepiga att validera. Och så vidare. Bekymren hopar sig, kritiken växer och få är glada. Som lök på laxen råder lärarbrist.
Det ligger i allas intresse att vi får så välutbildade lärare som möjligt. Men att vara lärare är också ett utpräglat talangyrke, i likhet med exempelvis journalister eller skådespelare. Att då införa ett fyrkantigt legitimationssystem riskerar att skapa mer problem än det löser. Facket och politikerna tycks ha lurat sig själva genom denna symbolreform. Vill lärarna öka trycket för att få bättre löner? Då bör de snarare sikta på att uppvisa bättre resultat i klassrummen. Vill politikerna kunna rekrytera fler begåvningar till läraryrket? Då bör de prioritera smartare med skattebetalarnas pengar och börja pröjsa. Som John F Kennedy en gång sa: ”Vi kan inte fortsätta att betala våra lärarkrafter i colleges och skolor mindre för att de förbättrar våra barns kunskaper, än vad vi betalar rörmokare och montörer för att de förbättrar våra hem”.