Bonusarna har blivit en symbol för den girighet som sägs ha legat bakom finanskrisen. Att politikerna agerar mot dessa är en fråga om politisk överlevnad. Frankrikes president, Nicolas Sarkozy, som varit en av de pådrivande för att begränsa bonussystemen, kämpar till exempel mot vikande opinionssiffror. Men han är i gott sällskap; Tysklands förbundskansler Angela Merkel, USA:s president Barack Obama och Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt är bara några av dem som har pekat ut bonussystemen som ett problem som behöver åtgärdas.
Finanskrisen har fått många att ifrågasätta om marknadskrafterna verkligen bör släppas fria och ropa på statlig reglering av finansmarknaderna. Vänsterdebattörer var givetvis först ut med att lättsinnigt dödförklara hela marknadsekonomin. Men även många försvarare av den fria marknaden har bytt position och förhåller sig i dag kritiskt. Den rena marknadsliberalismen är inte längre helt rumsren.
Lägg till det att många banker redan i dag, ett år efter att krisen startade, gör affärer som aldrig förr. Eller ska man säga precis som förr? Pengarna strömmar tack vare statliga garantier, bonusarna rakar i höjden och risktagandet är i full gång. Sådant provocerar opinionen.
Det finns skäl till att bonusarna åter ökar. Lånemarknaden är god tack vare låga räntor - det är ju faktiskt meningen. Dåliga tider påverkar också prissättningen och ger möjligheter att göra goda affärer.
Men ingen politiker har i dag råd att bli anklagad för att behandla bankerna med silkesvantar. Så något måste de göra. Tyvärr är det bara på den mest ytliga nivån som ett bonustak tar itu med finanskrisen och dess lånekarusell.
Den verkliga frågan är inte heller om finansmarknaderna bör regleras - de hela tiden varit reglerade i någon utsträckning - utan hur regleringen bör se ut. Fel lagar och regler kan ge katastrofala resultat. Bankerna behöver, precis som andra företag, ett stort mått frihet för att fungera optimalt. Och staten vet inte alltid bäst hur en bank bör skötas.
På finansminister Anders Borgs önskelista i EU-förhandlingarna står även en förstärkt tillsyn av bankerna och en övervakning av deras risktagande, samt hårdare krav på ett tillräckligt kapital i förhållande till riskerna. Ett stramare regelverk på dessa områden är förmodligen nödvändigt - och viktigare än att begränsa bonussystemen. Det återstår dock att se om politikerna i sin iver att visa handlingskraft går för långt i uppstramningen av reglerna.
Att sätta de fria marknadskrafterna ur spel är inte rätt svar på de frågor finanskrisen har väckt.