När finansminister Anders Borg i förra veckan presenterade vårbudgeten kritiserades han för att vara för försiktig och inte stimulera ekonomin tillräckligt. Ett av Borgs svar var att ingen vet om staten tvingas betala någon av de stora bankgarantier man har ställt ut.
I måndags avslöjade DN att tjänstemännen i regeringskansliet skissar på ett krisscenario, ifall det skulle bli nödvändigt för staten att rädda en eller flera svenska storbanker.
Och de senaste dagarna har Swedbank och SEB lämnat kvartalsrapporter som förklarar varför. Hotet som det har talats om länge har plötsligt blivit verklighet: Affärerna med Baltikum och Ukraina.
Både Swedbank och SEB har lånat ut mycket pengar där. När finanskrisen nu slår extremt hårt mot den ukrainska och de baltiska ekonomierna blir det stora kreditförluster för de svenska bankerna.
Än så länge tror bankerna att de ska klara stålbadet utan statlig hjälp. Men samtidigt meddelade SEB i går att man ändrar sig och går med i det statliga garantiprogram som tidigare bara Swedbank av de fyra svenska storbankerna har anslutit sig till. Även om Anders Borg har velat få med alla i programmet måste han oroa sig över varför SEB plötsligt ändrar uppfattning. Samtidigt är han nog glad att inte brände iväg mer pengar i vårbudgeten.
För om det värsta skulle hända, om affärerna med Baltikum och Ukraina skulle knäcka Swedbank och/eller SEB, då måste staten gripa in. Och det blir inte billigt.
Att låta en eller två banker gå omkull är inte ett alternativ. Det spelar ingen roll hur innerligt man tycker att skattepengar ska gå till välfärd i stället för bankdirektörer - att låta en bank gå omkull startar en okontrollerbar lavin av händelser (Lehman Brothers!), och det enda man kan veta säkert är att det drabbar just välfärden.
Frågan är hur en eventuell bankräddning ska gå till. Anders Borg har sagt att om staten ska skjuta till pengar så ska man ha ägande i utbyte. Det kanske låter underligt att en moderat finansminister vill nationalisera banker, men Bo Lundgren gjorde just så under 90-talskrisen.
Och ur ett marknadsliberalt perspektiv är det inte så konstigt. Marknadsliberalens grundinställning är att näringslivet, inklusive bankerna, ska sköta sig själva med så liten statlig inblandning som möjligt. Om det ändå blir nödvändigt att med skattemedel rädda banker - för att de är för samhällsviktiga för att man ska låta dem gå omkull - ska räddaren enligt marknadens principer få något i utbyte. Räddaren är i det här sammanhanget skattebetalarna, och utbytet är bankägande. När den räddade banken väl är på fötter igen vill marknadsliberalen naturligtvis att staten säljer till högstbjudande, för att skattebetalarna ska få tillbaka så mycket som möjligt av räddningspengarna.
Förhoppningsvis kommer det inte att krävas någon statlig bankräddning. Men om det blir nödvändigt är det viktigt att staten mäktar med. Det är en förklaring till att Borg är så kallsinnig inför olika stimulanskrav.