Flera visste att vänsterpartisten Karin Svensson Smith skulle hoppa över till miljöpartiet och bli deras riksdagsledamot i stället. Avhoppet blev därför inte så omskakande för Lars Ohly som det hade kunnat bli.
Snarare lär han väl känna att det var skönt att bli av med henne. Deras konflikt har varit djup och inte minst utspelats inför offentligheten på ett sätt som onekligen skadat partiet. Svensson Smith var en av förgrundsgestalterna för Vägval vänster, samlingspunkten för de krafter som motades ut från partitoppen när Ohly och hans kommunistiska anhängare tog över. Inför förra valet försökte Ohlylägret göra sig av med rebellen, men hon lyckades tillfälligt freda sin position som irritationsmoment genom en lyckad personvalskampanj.
Så känslan av lättnad är nog ömsesidig. Men de har mer gemensamt. Deras stånganden illustrerar den svenska vänsterns låsta situation över huvud taget.
Att Svensson Smith väljer miljöpartiet är ett svårt bakslag för alla i Vägval vänster. Hon hade varit en naturlig ordförande för ett kommande utbrytarparti. Nu är det inte bara så att de måste hitta någon annan, de måste fortfarande hitta vägar ur sin politiska kniptångssituation. Som det nu är har de ingen chans att göra sig hörda gentemot den kader av kommunister som har ett fast grepp om partiet. Men gör de allvar av hotet att bilda ett nytt parti riskerar de att dra så många röster från vänsterpartiet att resultatet blir en borgerlig regering.
Det vet både de och Ohly. Därför kan han tillåta sig att behandla dem hur som helst, och de måste finna sig i det. Men faktum är att Ohly befinner sig i precis samma situation. Gentemot socialdemokraterna.
Under de senaste dagarna har vänsterpartiet varit flitigt med att hota regeringen. Antingen skall den svenska ratificeringen av EU-fördraget slängas i papperskorgen, eller också avbryter partiet samarbetet. Och antingen skall vänsterpartiet släppas in i regeringen efter nästa val eller också uteblir stödet.
Tufft? Knappast. I det förra fallet bygger hotet på förmodandet att det aldrig behöver verkställas för att fördraget ändå är dödsdömt. I det andra fallet är det skrämskott; att inte ge socialdemokraterna parlamentariskt stöd är detsamma som att släppa fram en borgerlig regering.
Så Ohly är låst på precis samma sätt som Svensson Smith. Den parlamentariska matematiken erbjuder inga utvägar för någon. Att fly till miljöpartiet är ett slags icke-beslut som inte ens dess språkrör Peter Eriksson har så mycket att fröjdas över, trots hans demonstrativa glädje. Han hoppas att hennes exempel skall följas av andra missnöjda vänsterpartister, men även det är att utmana matematiken. Dras för många röster från vänsterpartiet till miljöpartiet finns inget socialdemokratiskt regeringsunderlag längre, och därmed inte heller något inflytande för miljöpartiet.
Gårdagens avhopp skall ses mot den bakgrunden. På svensk vänsterkant finns inga vinnare och förlorare. Bara förlorare.