Tankarna går osökt till skräddaren som upplyste kunden om att dennes kostymtyg till sist bara "bidde en tumme".
Världens rika länder har lovat, och lovat igen. Stora summor skulle ställas till förfogande för utvecklingsarbete i fattiga länder. Men löftena har svikits på det mest beklämmande sätt.
Vid Monterrey-konferensen 2002 lovade Förenta staternas president att kraftigt öka hjälpen till de fattigaste länderna. När 2004 års amerikanska budgetförslag låg klart visade det sig att den låg på 20 procent lägre nivå än utlovat.
Under förra året skulle det krigshärjade och till stor del förödda Afghanistan få 1,2 miljarder dollar, men endast 40 procent av den summan hade utbetalats när året var till ända.
Om detta står att läsa i den av Sida stödda tidningen Omvärlden.
Listan över de rika ländernas svek mot de fattiga kan göras längre. Så till exempel har löftet om tre miljarder dollar till den globala fonden för bekämpning av hiv/aids, tuberkulos och malaria bara infriats till två tredjedelar, och lika illa är det för de regionala utvecklingsbankerna som i oktober 2002 fick löfte om 850 miljoner dollar till sin fond för avskrivning av fattiga staters skulder, men ett år senare bara fått ut 39 miljoner.
I Monterrey-konferensen deltog regeringar, organisationer och företag, i avsikt att hitta nya vägar att finansiera utvecklingen i fattiga länder. Ledstjärnan var att försöka halvera fattigdomen i världen fram till 2015.
Under konferensen gjordes också utfästelser som gav framtidshopp. Problemet är bara att de löften som gavs har svikits. När konferensdeltagarna återvände hem visade det sig svårt att få tillräckligt starkt stöd för givna löften. Strävan att på nationell nivå uppamma tillräcklig betalningsvilja visade sig gå i otakt med den politiska retoriken, som Omvärlden uttrycker det.
Biståndspolitiken är knepig inte bara i Sverige utan i de flesta välbeställda länder. Folk i allmänhet ägnar sig ofta åt läpparnas bekännelse när de förespråkar bistånd. Men det behövs bara minsta lilla tryck mot den egna välfärden för att biståndskritiken ska börja sippra fram.
Politikerna vet att förslag om ökat bistånd inte är ett effektivt bete när det ska agnas för röstfiske. Därför ligger de tämligen lågt och berör lojaliteten mot de fattiga i de fattigaste länderna mer i förbigående, om ens det.
Just nu ser det inte lovande ut för Monterrey-konferensens stolta mål. Ska det lyckas att halvera fattigdomen i världen måste de rika länderna rycka upp sig ordentligt. I första hand ska de infria de löften de gett, men med nödvändighet bör de också öka sina insatser. Helt enligt överenskommelsen från Monterrey, där de rika länderna lovade att öka det årliga stödet från 50 till 100 miljarder.
Hittills har det varit kärvt att närma sig den överenskomna nivån. Om de största ekonomierna, USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Italien, kan sägas att de släpar efter, vilket sannolikt påverkar andra givarländer i negativ riktning.
Det är oerhört beklagligt att det inte finns tillräckligt mycket vilja och handlingskraft för att ge bistånd i en omfattning som ger de fattiga länderna möjlighet att genomföra projekt till gagn för sina medborgare. Nu krävs det nya tag, en starkare vilja och en djupare insikt om en framtid där klyftan mellan fattiga och rika kan visa sig få mycket ödesdigra konsekvenser.