Det har nu gått mer än 90 år sedan de första kvinnorna tog plats i riksdagen och i år är det 65 år sedan den första kvinnan blev statsråd. Sedan Ingvar Carlsson 1994 bildade den första regeringen med lika många kvinnor som män har de andra regeringsbildarna följt hans exempel. Men ändå - alltså ingen kvinna på toppen.
Sommarens uppståndelse kring centerledaren Annie Lööf har satt frågan om kvinnor och politiskt ledarskap i fokus, för vilken gång i ordningen kan jag inte ens gissa. Som så ofta handlar det om slöseri, bristande kontroll, plus ett allmänt ifrågasättande av vad Annie Lööf uträttar. Och sedan den obligatoriska diskussionen om varför kvinnor granskas hårdare än män.
För det gör de. Om det påminns jag av Mikael Romeros bok om Toblerone-krisen. Mikael Romero var Mona Sahlins pressekreterare hösten 1995. Det var den hösten då det ännu stora, regerande socialdemokratiska partiet skulle välja Carlssons efterträdare. Och dåvarande vice statsministern Mona Sahlin var tydlig med att hon gärna ville bli socialdemokratins ledare - och Sveriges första kvinnliga statsminister.
Så dök alla dessa kvitton upp, kvitton på futtiga belopp, gamla och nya kvitton. Mikael Romero var en lika hängiven som hårt trängd pressekreterare under dessa höstveckor, när svenska medier löpte i skarp galopp mot "arvtagerskan". Hans berättelse har ännu efter sjutton år en oerhört stark närvarokänsla.
I omvärlden tycktes det mycket märkligt att två Toblerone kunde fälla en politiker. Om det bara hade handlat om kvitto- och korttrasslet hade det förvisso varit märkligt, men Mona Sahlins problem var att hon hade så många inom sitt eget parti emot sig. Grupperingar och enskilda människor som helst såg bakåt och för vilka det var främmande att det stora regeringspartiet skulle behöva ändras.
Denna socialdemokratins kluvenhet fanns kvar också när Mona Sahlin 2007 blev partiets ledare och utmanare om statsministerposten. Kritiken och motståndet mot henne fanns kvar.
Mona Sahlins kärlek till politiken är stark, passionerad, ja så utmanande att den kan bli farlig. En sådan känsla är ovanlig, också bland toppolitiker. De kan bli så brända att de tar ett steg tillbaka. Så har Margot Wallström gjort. I Bengt Ohlssons reportageporträtt "Margot" får vi förklaringen till att hon så länge och så bestämt vägrat infria partiets dröm om Hoppet, som kommer tillbaka och tar över.
Två kvinnor som nuddat vid den yttersta makten. Och så ett antal som fått förtroendet att leda sina mindre partier men utan att ha någon realistisk möjlighet att statsminister. Så ser det alltså ut 2012. Och är jag rätt säker även 2014. Men 2018 kanske?
Då kommer blickarna att riktas mot det andra stora partiet: Moderaterna. Hur starkt är det dolda motståndet mot kvinnor där? Hur förnyade är de nya moderaterna? Vem är hon som efterträder Fredrik Reinfeldt?