Hon har rätt - barnperspektivet är viktigast. Och det bästa för barnet, om man bortser från extremfall, är att få ha en nära relation med både mamman och pappan efter att föräldrarna separerat. I den bästa av världar skulle alla mammor och pappor vara så mogna och ansvarsfulla att de insåg detta själva. Inga familjerätter eller vårdnadstvister skulle behövas, eftersom separerade föräldrar skulle vara överens om att bo nära varandra och underlätta barnens kontakter med både mamma och pappa.
Men vi lever inte i den bästa av världar. Skilsmässor är ofta smutsiga historier, där bråken om vem som ska "få barnen" är allra smutsigast. Därför har samhället inrättat familjerätter, lagar och riktlinjer. I den näst bästa av världar skulle dessa samhällsinstitutioner bara tänka på barnets bästa, och med barnperspektivet för ögonen alltid sträva efter att barn efter en separation får behålla båda sina föräldrar. Jämställdhet skulle överhuvudtaget inte diskuteras, eftersom barnets rätt till båda föräldrarna skulle vara princip.
Men vi lever inte ens i den näst bästa av världar. Reportaget i Paus visar att många barn och pappor berövas relationen med varandra, när samhällsinstitutionerna intar ett vuxenperspektiv och ställer sig på mammans sida. Det handlar om lagar som belönar mammor som krånglar, hävdar oenighet, flyttar långt bort eller gör grundlösa anmälningar om övergrepp och misshandel. Det handlar också om socialsekreterare som sätter vuxenperspektivet framför barnperspektivet, som till exempel tycker att mammor med missbruksproblem eller psykisk sjukdom "behöver" barnen på heltid för att må bättre.
Kanske skiljer sig familjerätten i Linköping från mönstret, de har en jämnare könsfördelning på socialsekreterarna och säger sig sätta barnperspektivet främst. Men samtidigt säger Margareta Lind apropå att mammor generellt har tillbringat mer tid med barnen att det kan "vara svårt att få ett samarbete med en förälder som kanske upplever sig ha fått stå ensam med allt ansvar under lång tid".
Det är här vuxenperspektivet visar sig, och jämställdheten smyger in i diskussionen: Mammor ska kunna få ensamrätt till barnen efter separationen, eftersom de tidigare tagit huvudansvaret för barnen. Barnens rätt till båda föräldrarna glöms bort när mammans "intjänade" ensamrätt till barnen hamnar i fokus. Det råder omvänd så kallad "könsmaktsordning", där barns och pappors behov av varandra underordnas kvinnors mammarätt.
Det är omoget. Ett moget samhälle skulle förklara för vuxna kvinnor att deras rättvisekrav inte kan mäta sig med barnets behov av båda sina föräldrar. Ett moget samhälle skulle sätta barnperspektivet före den vuxna kvinnans egenintresse och samhällets jämställdhetsperspektiv.