Nästan vartannat barn i Sverige får aldrig en kram eller något beröm av föräldrarna eller andra vuxna. En synnerligt sorglig glimt ur en ny undersökning som initierats av Bris (Barnens rätt i samhället).
Klagolåten om Sveriges ohängda ungar och hänsynslösa ton-åringar kan höras var och när som helst. Bris nya undersökning ger något av svaret på varför många av våra barn beter sig på ett sätt som vuxna inte gillar och förstår.
Kramfrekvensen är ett mått som fått ganska stort utrymme i undersökningen. Flest kramar får barn i storstäder medan det är mindre välbeställt i det avseendet på landsbygden.
Om det stämmer att bara 56 procent av landets barn ofta blir omkramade och får beröm av sina föräldrar, betyder det att nära nog hälften av våra barn lever i en känslomässig torftighet. Detta kan vara en väsentlig förklaring till att många barn och tonåringar känner sig otrygga och obekräftade, vilket i sin tur kan vara svaret när vi ställer frågan hur det kommer sig att de unga uppför sig oacceptabelt.
Bris-undersökningen hävdar också att det är en myt, en kollektiv vanföreställning, att det inte är betydelsefullt hur mycket tid föräldrar eller andra vuxna tillbringar tillsammans med barnen. I undersökningen avfärdar de tillfrågade barnen att föräldrarnas närvaro mätt i tid inte spelar någon roll. Bris för sin del konstaterar att vuxennärvarons kvalitet är beroende av dess kvantitet. Ju mer tid tillsammans, desto bättre relationer och bättre vuxentillit från barnens sida.
Emotionell torka, vuxenstress, oförmåga att förstå att det är viktigt att aktivt lyssna på barn ger ingen god mylla för barn att gro och växa i.
Det Bris tillsammans med en av sina huvudsponsorer, AMF Pension, nu redovisat av undersökningen i DN kan uppfattas som hård kritik mot föräldrar. Men då måste man erinra sig att det finns förmildrande omständigheter.
Dagens föräldrar och barn lever i ett inte särskilt barnanpassat samhälle och är beroende av en arbetsmarknad där alltför många chefer är oförstående inför anställdas lagstadgade rätt till ledigheter för att ta hand om barn.
Samhällsutvecklingen har stadigt gått allt mer mot det materiella, och för att uppnå vad man anser vara en god materiell standard måste båda föräldrarna i de flesta familjer arbeta heltid. Det medför stress och dåligt samvete. För att inte tala om de dåliga villkoren för ensamstående föräldrar att förena arbete och ett fullödigt föräldraskap.
Och som om inte det var nog kommer med jämna mellanrum rapporter om arbetsgivare som diskriminerar föräldralediga mammor och pappor. I de grövsta fallen lyckas de utmanövrera anställda som ska bli eller är föräldralediga. I andra fall ser de till att försämra löneutvecklingen eller på ett ofördelaktigt sätt omplacera föräldralediga när de återvänd-er till jobbet.
Mot denna bakgrund är det inte alltid lätt att leva upp till de krav som bör kunna ställas på föräld-rar.
Det finns med andra ord ett antal hinder för att bli en god förälder, men de måste betraktas som något att övervinna. Ett första steg på vägen är att lära sig mer om barns behov, om hur barn fungerar och reagerar. Den mamma eller pappa som inser värdet av att ge en kram, säga några uppskattande och uppmuntrande ord till sina barn och omsätter det i praktiken kan räkna med stor utdelning.
Och i ärlighetens namn tar det ju inte särskilt mycket av vår dyrbara tid att ta sitt barn i famnen och berömma det. Inte heller bör det vara alldeles omöjligt att omprioritera i valet av aktiviteter på fritiden. Tid med barnen måste få vara bland det viktigaste att välja.