Varningsklockorna ringer, och klokast vore om en samlad vuxenvärld gjorde något åt det.
I går rapporterade Corren om att flera mellanstadiebarn i Linköping bär vapen, och att även vuxna känner rädsla för att tillrättavisa de barn som hotar, snattar, sparkar och förstör.
I förra veckan tog närpolisen in fyra beslagtagna knivar i Linköping, varav tre var så kallade butterfly-knivar. Samtliga vapen hade burits av personer under 15 år. Håkan Stenbäck, chef för närpolisområde väst, underströk att det bara är en tidsfråga innan någon blir allvarligt skadad.
Det är en så obehaglig utsaga om framtiden att det nästan kan kännas motiverat att helt ge upp om samhällsutvecklingen. För en sekund kan det kännas frestande att låsa in sig i hemmets trygga borg, att bara se till de sina. Men någon sådan möjlighet, att isolera sig från ett brutaliserat samhälle, finns naturligtvis inte.
I journalisten Carmilla Floyds uppmärksammade bok "Respekt" träder unga medlemmar i Los Angeles gängbildningar fram. De försvarar sitt "barrio", ett område eller en gata. Gemenskapen är stark eftersom gängmedlemmarna begår brott ihop, kanske tar de också droger tillsammans. För dem är det varken enkelt eller ofarligt att bryta sig ur. Våldsspiralen snurrar.
Mycket talar för att liknande gäng kan bli vanligare i Sverige. En titt innanför de svenska fängelsemurarna bekräftar bilden, liksom ett besök i någon av de laglösa skolmiljöer där ungdomar kan få lära sig sådant som att inte "tjalla".
Ett tecken i tiden är också att hot mot vittnen har ökat. Färsk statistik från Brottsförebyggande rådet, Brå, visar att antalet personer som ställts inför rätta för övergrepp i rättssak har fyrdubblats mellan år 2000 och 2003. Störst var ökningen bland barn och unga.
Även brottsofferjourer har märkt av att hot mot unga vittnen har trappats upp. Enligt uppgifter i Dagens Nyheter igår är det framför allt unga killar som utsätts.
"Många unga är ytterst tveksamma till att vittna i dag. De vet att risken att stöta ihop med gärningsmannen på skolan eller diskot är stor", säger Gunnel Berger vid en av Stockholms brottsofferjourer.
De elever som sätter skräck i sina klasskompisar och lärare har gjort ett slags karriär som "monster". Märkligt nog kan många av dem finna en förebild -- och en positiv vuxenkontakt -- i poliser. Det ger en fingervisning om hur gränser faktiskt kan sättas. Barn på glid behöver bekanta poliser. I närheten av skolan, bostadsområdet och ungdomsgården.
Men detta är självklart inte nog.
I ett större sammanhang handlar det också om att bryta föräldrars utanförskap. Segregation, arbetslöshet och olika former av missbruk måste bekämpas, och det på förnyat allvar. Här behövs nytänkande. Oppositionen borde bjudas in av regeringen, både till samarbete och till konfrontation.
Ingen vuxen individ kan dock svära sig fri från ansvar. Många fler modiga människor borde visa omsorg om -- och sätta gränser för -- egna och andras barn. Visst kan det kännas besvärligt, pinsamt och ensamt ibland. Men det görs med fördel innan det är för sent. Eller för farligt.