I fjol nåddes kommunernas socialförvaltningar av sammanlagt 48 500 anmälningar om barn och unga som far illa. 24 700 av anmälningarna resulterade i att socialtjänsten inledde en utredning. Många anmälningar om våld eller sexuellt övergrepp som överlämnades till polisen blev liggande. Det senare är bedrövligt. Inte nog med att polisen garanterats förhållandevis stora resurstillskott de senaste åren; regering och riksdag har sagt att kampen mot brott mot barn och unga ska prioriteras. Ändå samlar polisen anmälningarna på hög. Tjänstefel, alltså. Men tror någon att ansvar kommer att utkrävas? Självfallet inte.
De många anmälningarna till socialförvaltningarna speg-lar ytterst ett hårdnande samhällsklimat. När politikens evangelium inskränker sig till utgiftstak och prisstabilitet räcker inte resurserna till för att garantera den grundläggande välfärd som består i ett målinriktat, förebyggande socialt arbete. Den politiska debatten kretsar mera kring kravet på sänkta skatter för de välsituerade än mer pengar till välfärdssektorn. När kravet på subventionerade hushållstjänster för de rika får större genomslag i debatten än kravet på mera pengar till socialsektorn, fattar man vidden av politikens individualisering.