På 15 år har barngrupperna på svenska fritidshem blivit dubbelt så stora. Personaltätheten har minskat och fritids har blivit mer som vilken omsorgsverksamhet som helst - i stället för en pedagogisk verksamhet. Utvecklingen ser likadan ut i hela landet, även om det finns stora variationer mellan och inom kommunerna.
Frågan om situationen på fritids har blivit het efter en artikelserie i Svenska Dagbladet (20-21/10). Där återges en ny rapport från Stockholms stad som visar att barngrupperna växer, att många fritidspedagoger lämnar sina jobb, att bristen på fritidspedagoger gör det svårt att ersätta dem samt att de stora barngrupperna omöjliggör för kommunerna att följa skollagen. Fritids kompletterar ofta inte skolan på det sätt som anges i lagen. Inte heller erbjuds barnen en meningsfull fritid eller stöd i utvecklingen.
Det drabbar både personalen och barnen: Få väljer att bli fritidspedagog och många som har utbildat sig till det hoppar alltså av sina jobb. Arbetsmiljön, lönerna och de andra villkoren avskräcker. Och barnen får inte den stimulans och det stöd de har rätt till.
I Linköping finns det i genomsnitt 33,3 barn per fritidsavdelning. Motsvarande siffra för hela Sverige är 33,5 barn, enligt statistik från Skolverket. Men över hela landet varierar barnantalet mellan 27 och 100.
Linköping ligger alltså bra till. Men även här växer barngrupperna och fritidspedagogerna är missnöjda med arbetsmiljön, lönerna, hur arbetet organiseras och att tiden till planering inte räcker till.
Den främsta orsaken till att barngrupperna på fritids har växt är att kommunerna - när staten 2001-2005 öronmärkte bidrag för att de skulle öka personaltätheten - satte skolan i främsta rummet.
Socialdemokraterna menar att det är ett "pedagogiskt feltänk". I Stockholms stad vill s och oppositionsborgarrådet Roger Mogert ha mer resurser. I riksdagen efterlyser s en bred debatt. Och i Lars Stjernkvists Norrköping erbjuder kommunen sedan skolstarten i höstas åtta timmar fritids i veckan, även till barn till föräldralediga och arbetslösa.
Men kommunerna tänker rätt när de prioriterar lärartätheten i skolan. Det är där som pedagogerna har den viktigaste uppgiften; där gör de störst nytta. Både för barnen och samhället.
Och kan det vara så att det bakom ropen efter mer pengar och fler pedagoger finns en övertro på fritidshemmens roll för barns utveckling? Behöver verkligen alla barn ständig stimulans och ständigt stöd från pedagoger för att utvecklas? Hämmar det utvecklingen om barnen får leka fritt? Knappast.
Den breda debatt som s efterlyser bör självklart ta upp även den här aspekten.
Kommunerna gör de prioriteringar de tycker är rimliga. Samtidigt är det orimligt att så många av dem inte följer skollagen. Men det finns inte en lösning på det problemet. Lika självklart som att staten ska skjuta till pengar borde det vara att diskutera om det inte är dags att dra ned på de pedagogiska ambitionerna vad gäller barnens fritid.