S-ledaren har dock inte lyckats framställa sig som de fattiga barnens frälsare. Hans besked har i stället varit att lösningsförslag håller på att utarbetas. I väntan på det har andra partier tagit över frågan.
Statsminister Fredrik Reinfeldt har fått kritik för sitt entoniga svar att lösningen på barnfattigdomen är arbetslinjen. Det är ett trist svar, dock icke desto mindre sant. Föräldrarnas inkomst är den enskilt viktigaste beståndsdelen för barnens ekonomiska standard, även om de inte automatiskt hamnar ovan fattigdomsgränsen för att föräldrarna arbetar. I Rädda Barnens redovisning är till exempel andelen fattiga barn i familjer med låg inkomststandard något högre (7,1 procent) är andelen i familjer med försörjningsstöd (6,7 procent).
Lösningen, såsom den hittills utmålats av S, är ökade bidrag. Det är en linje som även regeringen balanserar på. Förra året höjdes flerbarnstillägget i barnbidraget och från 1 januari kommer bostadsbidraget för flerbarnsfamiljer att höjas.
I dagarna gick Centerpartiet på eget bevåg ut med det förhastade förslaget att barnbidraget på 1 050 kronor ska dubblas för ensamstående föräldrar. Det är tokigt tänkt av två stora anledningar: Eftersom Centern inte vill inkomstbasera dubbleringen av barnbidraget, innebär det att även ensamstående hög- och medelinkomsttagare kommer att få del av det. Och det spär på det redan i dag något motbjudande i att höginkomsttagare med enkelhet kan lägga bidragspengarna på hög i barnens sparfonder. Dessutom uppkommer risken att par skenseparerar för att få dubbla bidrag.
Kristdemokraterna föreslår också en fördubbling, men vill samtidigt att bidraget ska beskattas. På så vis skulle låginkomsttagaren få behålla en större del av bidraget än höginkomsttagaren. Det är ett kontroversiellt förslag. Barnbidragets konformism är en gammal helig svensk ko. Dessutom skapas tröskeleffekter till arbete och föräldrar som jobbar heltid missgynnas. Samma problem som skulle uppstå om barnbidraget behovsprövades.
Till syvende och sist är det föräldrarna som avgör hur familjens pengar ska spenderas. För att helt försäkra sig om att bidrag går till att täcka barnens behov skulle staten behöva öronmärka dem via exempelvis matkuponger. Men det skulle vara ett ännu mer kontroversiellt förslag.
Lycklig barndom handlar om mycket mer än pengar. Därför är barnfattigdomen en oerhört svår nöt att knäcka, och frågan är om politikerna verkligen har verktygen att göra det. Förslagen från C och KD luktar desperation, något som kan drabba partier runt fyra procentspärren. Det är dock en för klen orsak att i grunden förändra en reform med över 60 år på nacken och på köpet splittra alliansen.