Intresset för barnsoldater är inte mer långlivat än en dagslända.
Debatten uppstår av och till, men saknar uthållighet och målmedvetenhet. Detta är inte bara djupt tragiskt utan också omoraliskt.
Just nu befinner sig de oräkneliga barnsoldaterna i världen i strålkastarljuset. Här i Sverige har det tagits ett beslut om att ge tio miljoner kronor i bidrag till rehabilitering av i första hand demobiliserade barnsoldater i Liberia. Tidigare i år uppmanades FN:s säkerhetsråd att straffa regeringar i länder där barn rekryteras som soldater. Något resultat av det har vi inte sett till så här långt.
I Uganda massakrerade för en tid sedan k-pistbeväpnade barnsoldater 190 människor och skadade ett hundratal.
Just Uganda brukar uppmärksammas när det blir tal om barnsoldater, och om småflickor som rövas bort för att bli sexslavar åt soldater. Men det finns långt fler länder som har satt denna speciella form av grymhet i system. På FN:s lista finns bland andra Nordirland, Tjetjenien. Somalia, Sudan, Filippinerna, Elfenbenskusten och Afghanistan.
FN:s barnkonvention är helt försatt ut spel i dessa och flera andra länder, där man med regimernas goda minne sätter dödliga vapen i händerna på 12-åringar och på det mest bestialiska sätt frekvent utnyttjar småflickor som sexobjekt.
Tvång är det vanligaste sättet att skaffa barnsoldater. Men fattigdomen, särskilt i ett stort antal afrikanska länder, medverkar till att barn frivilligt anmäler sig till stridande trupper och grupper, i hopp om att få mat för dagen.
Ett barn utrustat med vapen är en horribel syn. Att tänka på att barnet också använder vapnet för att döda borde kunna få vilket förstenat hjärta som helst att blöda. Vad dessa barn i övrigt fått lära sig om hur man plågar och förnedrar människor föredrar nog många att inte veta.
Det hemska är ändå verklighet. Just nu. På många håll i världen. Tvångsrekryterade barnsoldater och barn som drivits därhän av fattigdom handlar så som de blivit programmerade att handla. De utövar det våld de vuxna lärt dem och kräver av dem.
Vad som händer med barnsoldaterna själva efter år av krig och våld är inte svårt att förstå. Barnen blir självfallet svårt traumatiserade och måste få långvarig rehabilitering för kunna återfå sin mentala hälsa. Många av dem får aldrig någon sådan hjälp och får gå vidare genom livet som en tickande bomb laddad med mer våld.
Vad gäller småflickorna som kanske i åratal varit sexslavar finns det skäl att undra om deras trauman alls är behandlingsbara.
Grymheten och tragiken i barnsoldaternas liv är ett stort nederlag för hela världen, för alla länder och för internationella institutioner. Så länge det finns en enda barnsoldat kvar i världen, så länge inte var och en gjort sitt yttersta för att stoppa barnrekrytering sitter skam och omoral kvar i högsätet. Barnkonventionens värde devalveras och det samvetslösa utnyttjandet av barn som mördare och plågoandar bäddar för en ny generation av våld och våldsamheter.
Åtgärder i avsikt att minska eller helt avskaffa det omänskliga systemet med barnsoldater har vidtagits. Men de har varit spridda i tiden och tämligen tafatta.
Varför går det inte att uppamma samma beslutsamhet och målmedvetenhet i jakten på dem som sanktionerar att barn lärs upp till massmördare som ifråga om kriget mot terrorismen?
Det är givetvis utmärkt att Sverige bidrar med pengar till rehabilitering av barnsoldater, men detta är en åtgärd som borde kombineras med många fler på den internationella scenen. Det gäller att ryta för att bli hörd, och att bli hörd i det här sammanhanget kan betyda liv eller död för tusen- och åter tusentals barn runt om på jorden.