Som väntat ville inte Linköpingspolitikerna stoppa försäljningen av godis och läsk i skolorna. Debatten i kommunfullmäktige blev visserligen lång och livlig, men till slut var det ändå bara åtta av kommunfullmäktiges sjuttionio ledamöter som röstade för miljöpartiets förslag om godisstopp.
Dessvärre får man konstatera att politikerna i Linköping därmed abdikerade från sitt ansvar i denna viktiga folkhälsofråga.
Men varför? Det är den fråga som hänger kvar efter beslutet. Debatten i fullmäktige visade att alla var överens i själva grundfrågan, att godis och läsk inte är nyttigt. Ändå röstade en så bastant majoritet emot ett initiativ som skulle ha visat att politikerna verkligen tar detta hot mot barnens hälsa på allvar.
Det är denna förkrossande majoritet som är intressant. Vad beror denna stora uppslutning på?
"Respekt för demokratin", var ett ledmotiv hos motståndarna till godisstoppet. Men hänvisningarna till respekten för elevdemokratin saknar trovärdighet. När det kommer till kritan brukar inte politikerna dra sig för att köra över lokala opinioner. När det gäller besparingar och andra försämringar på skolområdet väger hänsyn till så kallad elevdemokrati alltid lätt.
En avgörande förklaring till Linköpingspolitikernas agerande är nog att frågan om godisstopp helt enkelt erbjöd dem möjligheten att visa sig "demokratiska" och bussiga, utan att det kostar dem något. Det finns naturligtvis en kostnad för barnens hälsa, men kommunfullmäktige satte ett högre värde på den politiska vinst som man räknar att den föregivet demokratiska gesten skall inbringa.
Kristdemokraten Berit Lehner utbrast att hon skäms över att FN:s barnkonvention användes för att rättfärdiga beslutet. Som hon påpekade, tar denna konvention i första hand sikte på barnens bästa. Därför borde också de Linköpingspolitiker som säger sig ha barnkonventionen som vägvisare ha tagit chansen att göra en insats som främjar barnens hälsa.
Av tongångarna i fullmäktige att döma har förebyggande, sociala åtgärder plötsligt kommit att betraktas som definitionsmässigt oacceptabla inskränkningar av den individuella friheten, och det från socialdemokraterna till moderaterna.
Det är intressant och likaledes betecknande att den sociala dimensionen över huvud taget inte berördes i fullmäktige. Livsmedelsverkets kartläggningar visar annars tydligt att det framför allt är barn i de lägre socialgrupperna som har de största problemen relaterade till fetma. Ju lägre social status för familjerna, desto mer godis, läsk och snabbmat konsumerar barnen. Man kan tycka att särskilt socialdemokraterna skulle ha fäst vikt vid denna dimension av frågan. Men det kanske är ett uttryck för att partiet numera vill föra andra gruppers talan.
Annars tycks motståndet mot godisstoppet ha erbjudit partierna chansen att manifestera sina ideologiska käpphästar. Sålunda hänvisade centerpartiets företrädare till decentralismen, medan moderaterna talade om individens fria val.
Men det finns inget liberalt i att äventyra barnens hälsa. Det är också ett avsteg från den sociala liberalism som varit en ledstjärna i vårt land. Den individuella friheten har begränsats, och det för individernas bästa. Alkohol- och tobakspolitiken är exempel på detta. Att samhället när det handlar om barn försöker styra bort från det som skadar dem borde vara den mest naturliga sak i världen. Ingen skulle till exempel komma på idén att skolorna skall sälja tobak. I konsekvensens namn borde väl Linköpingspolitikerna nu inskrida för att upphäva även denna inskränkning av individernas fria val.
Det finns en mening med att barn går i skola - det är för att lära sig saker. Skolorna är med and-ra ord inte avsedda att vara små låtsasparlament där skolpersonal och elever skall fördriva tiden med att föra "dialog" om sådant som är självklarheter. Skolans uppgift är att som representant för vuxenvärlden förmedla kunskaper och goda värderingar till eleverna.
Denna grundprincip glömde fullmäktigeledamöterna i Linköping bort.