De politiska partierna behöver inte sina medlemmar. Medlemsavgifterna svarar för knappt fem procent av partiernas intäkter. Huvuddelen av intäkterna dimper ner i partikassan i form av statsbidrag. Så varför bränna krut på att ragga medlemmar?
Tidningen Kommunaktuellt berättar att riksdagspartierna tappade 21 000 medlemmar 2003. Vid årsskiftet var 324 000 personer medlemmar i ett politiskt parti. Partiernas medlemskader har halverats sedan 1994. Partiernas centralt placerade koryféer beklagar, lite pliktskyldigt så där, men bryr de sig, egentligen? Knappast. Professionaliseringen av politiken dundrar på i rasande tempo. Politiken kommersialiseras och reduceras till en vara på marknadsliberalismens prunkande torg. De politiska partiernas grundorganisationer ömsar skinn och förvandlas till sovande arméer som mobiliseras en gång vart fjärde år.
Vi lever i de hisnande förändringarnas tidevarv. Beslut i svåra och komplicerade frågor "måste" fattas med kort varsel. Politiken anpassar sig till den extremt kortsiktiga och kundorderstyrda organisation som tillämpas i industrin. Men politiken kräver eftertanke och utrymme för debatt och dialog. Två steg framåt, ett steg tillbaka.
I den snävt ekonomistiska och marknadsliberala eran finns inte plats för reflektion och analys. Allt "måste" göras på stört. Helst i går.
Vilka konsekvenser får det faktum att de politiska partierna inte längre är representativa för folket? Flera tidigare undersökningar visar att arbetarklassen är starkt underrepresenterad i de politiska partierna och i beslutande församlingar. Den övre medelklassen och höginkomsttagarna är överrepresenterade. Arbetarepartiet socialdemokraterna har ett och annat att fundera över.