Och får de inte de besked samhället har rätt att förvänta sig börbidragen dras in. Men det är bara en del av vad skattebetalarna harrätt att kräva. Som framgick av "Könskriget" har Roks trots -- ellertack vare -- sin extrema attityd till män och mansvåld en unik politiskposition. Alltsedan förre jämställdhetsminister Margareta Winbergsdagar lever de ett politiskt favoriserat liv med nära kopplingar tillregeringen. Det är dags att den ordningen upphör.
Symbolfrågan har blivit ordföranden Ireen von Wachenfeldts uttalandei dokumentären, att män är djur. Senare har hon förnekat att det harvarit hennes uppfattning. Hon har istället hävdat att hon baraåtergivit en uppfattning en annan feminist har gett uttryck för. Menför den som sett inslaget ter sig hennes förklaring inte särskilttrovärdig.
Ett minimikrav är att Ireen von Wachfeldt avgår. Sedan bör allaextrema element i organisationen rensas ut. Därefter kan det bli tal omstatliga och kommunala bidrag.
Efterspelet till dokumentären har inte bara handlat om kvinnojourersom till skillnad från den i Linköping velat lämna Roks, det framgåratt det i Roks sfär finns instinkter som snarare hör hemma i samhälletsytterkanter än under regeringens beskydd.
Den massiva vrede -- ofta parad med rena hot -- som har mött EvinRubar, reporter i "Könskriget" efter programmen vittnar om hur utbreddaggressiviteten är. Liksom det faktum att flera myndighetspersonerbegärde källskydd för att våga tala med Rubar i arbetet meddokumentären.
Det är inte acceptabelt. Det måste få vara möjligt att yttra kritikmot kvinnoorganisationer. Det är dags att man på regeringsnivå omprövarinte bara det finansiella utan även det exklusiva politiska stödet tillMargareta Winbergs skyddslingar. Att nuvarande jämställdhetsministerJens Orback hävdar att han inte har någon anledning att intressera sigför att regeringens egen jämställdhetsexpert öppet hotat Evin Rubar gerdock inte mycket hopp om den saken.
Men förändringar måste ske. På spel står inte bara möjligheterna attvärna klimatet mellan könen från att förgiftas, utan ocksåmöjligheterna för alla de sunda kvinnojourerna i Sverige att bedrivasitt värdefulla arbete utan behöva komprometteras av extremister. AttLundh och Lindvall tar tag i frågan är bara att applådera.
SVT:s omtalade "Dokument inifrån: Könskriget" har lett tillberättigade reaktioner över landet. Även i Linköping, där kvinnojourentidigare har funnit anledning att ompröva sitt medlemskap iriksorganisationen Roks. Nu har Paul Lindvall (m) skrivit ett öppetbrev till de ansvariga i jouren i vilket han kräver att få veta vad degör för att motverka alla former av manshat. Vidare skall hantillsammans med socialnämndens ordförande Sven-Erik Lundh (s) träffajourens ledning för att diskutera frågan om manshatet inom Roks. Ipotten ligger förstås kommunens bidrag.
Och får de inte de besked samhället har rätt att förvänta sig börbidragen dras in. Men det är bara en del av vad skattebetalarna harrätt att kräva. Som framgick av "Könskriget" har Roks trots -- ellertack vare -- sin extrema attityd till män och mansvåld en unik politiskposition. Alltsedan förra jämställdhetsministern Margareta Winbergsdagar lever de ett politiskt favoriserat liv med nära kopplingar tillregeringen. Det är dags att den ordningen upphör.
Symbolfrågan har blivit ordföranden Ireen von Wachenfeldts uttalandei dokumentären, att män är djur. Senare har hon förnekat att det harvarit hennes uppfattning. Hon har istället hävdat att hon baraåtergivit en uppfattning en annan feminist har gett uttryck för. Menför den som sett inslaget ter sig hennes förklaring inte särskilttrovärdig.
Ett minimikrav är att Ireen von Wachenfeldt avgår. Sedan bör allaextrema element i organisationen rensas ut. Därefter kan det bli tal omstatliga och kommunala bidrag.
Efterspelet till dokumentären har inte bara handlat om kvinnojourersom till skillnad från den i Linköping velat lämna Roks, det framgåratt det i Roks sfär finns instinkter som snarare hör hemma i samhälletsytterkanter än under regeringens beskydd.
Den massiva vrede -- ofta parad med rena hot -- som har mött EvinRubar, reporter i "Könskriget", efter programmen vittnar om hur utbreddaggressiviteten är. Liksom det faktum att flera myndighetspersonerbegärde källskydd för att våga tala med Rubar i arbetet meddokumentären.
Det är inte acceptabelt. Det måste få vara möjligt att yttra kritikmot kvinnoorganisationer. Det är dags att man på regeringsnivå omprövarinte bara det finansiella utan även det exklusiva politiska stödet tillMargareta Winbergs skyddslingar. Att nuvarande jämställdhetsministernJens Orback hävdar att han inte har någon anledning att intressera sigför att regeringens egen jämställdhetsexpert öppet hotat Evin Rubar gerdock inte mycket hopp om den saken.
Men förändringar måste ske. På spel står inte bara möjligheterna attskada klimatet mellan könen från att förgiftas, utan ocksåmöjligheterna för alla de sunda kvinnojourerna i Sverige att bedrivasitt värdefulla arbete utan att behöva komprometteras av extremister.Att Lundh och Lindvall tar tag i frågan är bara att applådera.