Ledare: Bergman lyckades ändå

Gör tankeexperimentet att Ingmar Bergman dykt upp som ny regissör idag och gått till statliga Svenska filminstitutet (SFI) med en manusbunt. Vilken chans hade han haft att beveka SFI:s bidragskonsulenter? För det första skulle hans kön legat honom i fatet. SFI:s vd Anna Serner har sedan hon tillträdde som chef 2011 främst vurmat för genusperspektivet i filmskapandet, enligt ett strikt system för absolut jämvikt. "Vid utgången av 2015 ska summan av de utdelade stöden under avtalsperioden ha delats ut till 50 procent kvinnor och 50 procent män inom var och en av de tre yrkeskategorierna regissör, manusförfattare och producent", heter det på institutets hemsida. Hade en ung och hetsig kille som Bergman klarat den feministiska kvoteringspolitikens stränga nålsöga?

För det andra kan man undra hur intressanta Bergmans konstnärliga idéer upplevts av kulturbyråkratin. I lördags skrev Anna Serner en lång debattartikel i DN där hon lobbade mot regeringen för mer skattemedel till sitt institut (vars styrelse för övrigt är utsedd av samma statsmakt). Knapparna som Serner tryckte på i syfte att få ökade anslag är intressanta. Bland annat förkunnade hon att "vi lever i en tid där extremism och främlingsfientlighet sätter stor prägel på både vardag och kultur... vi menar att filmen har en viktig roll för att överbrygga fördomar, diskriminering och rädslor." Därför krävs att en "mångfald av berättelser" säkras som "representerar olika perspektiv på Sverige"... "från genrer, estetik och formspråk till kön, sexuell läggning, etnicitet, funktionsförmågor till geografi".

Filmens uppgift är således att fungera som ett medel för att göra vårt land tolerantare, ge röst åt förfördelade minoriteter och motverka orättvis särbehandling i samhället. Det kan tyckas sympatiskt.

Men avslöjar en problematisk instrumentell syn på filmen, vars existensberättigande i första rummet verkar ligga i att bidra till uppnåendet av ett antal politiskt angelägna och omhuldade mål. I det sammanhanget kan man fundera på vilken relevans Bergman skulle haft i SFI:s ögon med sina klassiska teman, kretsande kring tillvarons metafysiska aspekter, Guds tystnad och ångestridna själars brottning med inre demoner i privilegierade, högborgerliga miljöer.

När det överordnade kvalitetskriteriet tillåts korrumperas av ideologiska hänsyn och konsten inte får vara ett värde i sig, torde tyvärr sannolikheten att nykomlingen Bergman fått en säck miljoner av SFI varit ringa. "Vi vill tro att ett nytt svenskt filmunder är på gång", hävdade Anna Serner i sin debattartikel. SFI bildades 1963. Utan statlig filmpolitik nådde Sverige världsrykte i början av 1900-talet med Mauritz Stiller, Victor Sjöström och Greta Garbo. Bergman slog igenom internationellt i Cannes 1956 och behövde heller aldrig statens hjälp. I boken "Bilder" (1990) skriver han: "Hela min filmiska verksamhet har varit sponsrad av privatkapitalet. Jag har aldrig fått något till skänks för mina vackra ögons skull. Kapitalismen som arbetsgivare är grymt uppriktig och tämligen generös när det passar. Man behöver aldrig sväva i tvivelsmål om sitt dagsvärde – en nyttig och härdande erfarenhet".

Varför skulle vi tro på Anna Serners genompolitiserade institut som motorn i nytt filmunder? Svensk filmkonst har tidigare uppenbarligen klara sig ganska hyfsat ändå.