Försvarsminister Mikael Odenberg (m) avgår.
Beskedet kom vid en presskonferens klockan ett på onsdagen. Kort därefter meddelade statsminister Fredrik Reinfeldt (m) att han utsett handelsminister Sten Tolgfors (m) till ny försvarsminister.
Orsaken till avgången är att finansminister Anders Borg (m) vill att höstbudgeten ska innehålla en formulering om besparingar på tre till fyra miljarder kronor årligen för Försvarsmakten. Det accepterar inte Odenberg.
Framför allt menar han att det är fel tågordning. Först bör regeringen invänta Försvarsberedningens säkerhetspolitiska omvärldsanalys. Sedan bör den låta riksdagen fatta beslut om vilken inriktning Sveriges försvar ska ha. Och sedan bör matsäcken anpassas efter det.
Att göra tvärtom; först besluta om budgetramen och sedan om uppgiften - anser Odenberg är orimligt. Han anser också att regeringen sänder ut signaler som underminerar Sveriges trovärdighet som partner i internationella försvarssamarbeten.
Det ligger en del i Mikael Odenbergs kritik. Anders Borgs besked i Almedalen att tre till fyra miljarder skulle sparas på försvaret framstod som lättvindigt. Alliansen vill gå från ett gammaldags invasionsförsvar mot ett smalare insatsförsvar inriktat på internationella uppdrag. Det är rätt tänkt - men att baxa Försvarsmakten och departementet dithän kan bli en tuffare uppgift än Anders Borg har föreställt sig.
För Fredrik Reinfeldt är försvarsministerns sorti naturligtvis en motgång. Det är regeringschefens ansvar att lösa de konflikter som uppstår mellan statsråden. Nu framstår regeringen - och moderaterna - som splittrade. Lite extra svider det förmodligen att oenigheten gäller just försvaret, en av moderaternas profilfrågor.
Odenbergs avgång bör dock inte jämföras med, eller ens nämnas i samma andetag som, handelsminister Maria Borelius och kulturminister Cecilia Stegö Chilòs avgångar förra hösten.
De snubblade på gamla lik i garderoben och sällar sig till samma skara som Leila Freivalds, Mona Sahlin, Ove Rainer och andra socialdemokratiska skandalministrar.
Försvarsministern går med hedern i behåll på grund av en konflikt i en sakfråga.
Hans avgång kan jämföras med när finansminister Erik Åsbrink (s) avgick två dagar innan vårbudgeten skulle läggas fram 1999. En smäll för dåvarande statsminister Göran Persson - som han trots allt klarade.
Sett mot den bakgrunden bör s-ledaren Sahlin kanske vara försiktig med sina giftiga kommentarer. Hennes egen sorti ur politiken 1995 var knappast mer värdig och oenighet har drabbat även s-regeringar.
Kanske vittnar Odenbergs plötsliga avgång om de högst reella svårigheter en fyrpartikoalition möter. Budgetarbetet blir knivigare när hela regeringen får ett slags överrock i form av de fyra partiledarna. De huvuddrag som slagits fast mellan dem blir som ett diktat från högre ort - omöjliga för enskilda statsråd att förhandla om.
Hur totalt det kan låsa sig i ett sådant budgetarbete har Fredrik Reinfeldt nu bittert fått erfara.