Linköpings kommun står inför ett vägval. Kommunen vinner inte längre en enda omsorgsupphandling. Så nu funderar politikerna i produktionsstyrelsen på en privatisering av all vård och omsorg i kommunal regi. Vård och omsorg för invånarna måste dock kommunen alltid garantera, det handlar i stället om vad priset för detta blir.
Det som nu är på väg att hända är egentligen ironiskt. Den reform som inte minst syftade till att spara pengar åt kommunen har nu bäddat för den rakt motsatta konsekvensen - ökade kostnader för kommunen.
En huvudtanke bakom systemet med beställare och utförare var att kommunens utgifter skulle sänkas genom att tidigare skyddad kommunal kärnverksamhet utsattes för konkurrens och privatiserades. En annan tanke med reformen var att sådan konkurrens, förutom ekonomiska vinster, också skulle generera bättre vård genom utveckling.
Det finns anledning att slå vakt om båda dessa ursprungstankar. En återkommunalisering av allt utförande kan knappast förordas. Konkurrens och inte minst den utveckling som den kan föda gagnar i förlängningen alla.
Det som nu sker är i själva verket att konkurrensen riskerar att sättas ur spel - och att kostnaderna för kommunen riskerar att öka. Så frågan blir: Vad kan göras för att rädda systemet med beställare och utförare från att så att säga äta upp sig självt?
Till att börja med kan man leka med tanken på vilka effekter den nu ventilerade, totala kommunala reträtten från allt vårdutförande skulle få. I dag lägger sig de privata vård- och omsorgsentreprenörerna på en lägre nivå i anbudsförfarande för att slå ut kommunens anbud. Med den kommunala aktören borta ur spelet är risken uppenbar att de kommer att lägga sig på en högre prisnivå. Det brukar bli effekten när det inte finns riktig konkurrens.
Men de privata entreprenörerna skulle få ökade möjligheter att diktera priserna av ytterligare ett skäl.
Kommunen tvingas lägga sig på en högre anbudsnivå därför att den dras med större kostnader, orsakade bland annat av att man får fortsätta att axla de tyngre delarna av vården och omsorgen som däremot de privata utförarna inte är intresserade av.
Vid en fullständig kommunal reträtt från utförandet skulle dessa delar få utföras av de privata vårdgivarna, vilka med hänvisning till denna ökade belastning kommer att kräva att få ytterligare mer betalt.
Redan i dag är dock konkurrensen snedvriden och ojämlik då kommunen har en helt annan belastning än övriga som deltar i anbudsgivningen. Det är i själva verket den springande punkten.
För att säkra en mer jämlik konkurrens måste helt enkelt kommunens andel (av vårdutförandet) bli större, så att belastningarna kan kompenseras och anbuden bli mer i paritet med de som de privata utförarna kan lämna in.
Den slutsats man nu skall dra är således inte att systemet beställare/utförare skall skrotas, utan att det gäller att skapa förutsättningar för dess överlevnad. Det betyder att ursprungsidén om konkurrens måste värnas.
Men det som nu förutskickas av politikerna i produktionsstyrelsen pekar inte i denna riktning. Man kan förstå att desperationen griper omkring sig, men en total kommunal reträtt från utförandet av vård kommer att straffa sig. Höjda priser för den vård som kommunen köper in, och därmed på sikt högre skatter är vad Linköping då har att vänta sig.
Vad som i stället skall eftersträvas är en återgång till det jämviktsläge som fanns för några år sedan, och som innebar att kommunen kunde vara med i konkurrensen på mer jämlika villkor.