Äldreboomen - att allt färre i arbetsför ålder ska försörja allt fler äldre i framtiden - behöver inte bli så farlig. För samtidigt som vi lever allt längre blir vi också allt friskare. Så har det hetat.
Häromdagen stack Ekot hål på de förhoppningarna. De berättade om forskning vid Stockholms universitet som visar att andelen mycket skröpliga äldre med flera komplicerade hälsoproblem har ökat markant. Det finns i dag 40 000 fler äldre multisjuka med betydande funktionsnedsättningar än det gjorde för 10 år sedan.
Orsaken är egentligen glädjande: Sjukvården blir hela tiden bättre på att rädda liv, och därför ökar antalet riktigt gamla, riktigt sjuka människor. Förr dog de i stället.
Men de medicinska framstegen skapar problem för samhällsekonomin. Vård och omsorg av gamla och multisjuka kostar pengar - pengar som det kommer att vara brist på när pensionärerna är fler än de yrkesarbetande.
För ett par veckor sedan kom boken Vi vill inte bli gamla som äldreomsorgen ser ut i dag av Berit Rollén och Monika Olin Wikman. Boken tar upp just hur vården och omsorgen av äldre ska lösas i framtiden - finansieringsmässigt, men också ur olika kvalitetsperspektiv.
Författarnas fokus är inte de riktigt sjuka åldringarna, utan de stora grupper av ganska välmående 40-talister som snart kommer att vara i behov av äldreomsorg. Författarna slår fast att 40-talister inte vill vara beroende av familjens välvilja (nej tack till anhörigvård) och att de vill ha samma valfrihet att styra sina liv på ålderns höst som när de var yngre (nej tack till likriktad institutionsvård).
Men boken har inte har lett till några större diskussioner, trots att slutsatserna borde vara kontroversiella för många. Författarna menar att 40-talisterna måste ställa in sig på att betala mycket mer för äldreomsorg än vad som är brukligt i dag.
Skattepengarna måste täcka att alla får kvalificerad sjukvård vid behov. Men 40-talisterna kräver och förväntar sig dessutom ett boende med hög standard, att själva få välja mat, mattider och sovtider, samt stimulerande aktiviteter och trevligt umgänge. Eftersom många 40-talister har en god ekonomi även som pensionärer föreslår Rollén och Olin Wikman att samhället bara ska tillhandahålla en grundläggande vård och omsorg. Bättre service och tilläggstjänster får den enskilda pensionären köpa och betala själv.
Om vi kräver mer och bättre äldreomsorg är det logiskt att vi får vara beredda att betala mer. Men det finns invändningar. Var ska gränsen dras mellan det grundläggande som samhället står för och det "extra" som pensionären betalar själv? Hur säkerställer vi att pensionärer med dålig ekonomi får en dräglig tillvaro?
Förslagen i Vi vill inte bli gamla förtjänar en ordentlig diskussion. Om ingenting förändras är risken att röst- och resursstarka 40-talister får en helt skattefinansierad äldreomsorg som de inte är nöjda med - samtidigt som de allra äldsta och sjukaste inte får den vård de behöver.